Band:
Jon Schaffer - Rhythm, Bass, and Lead Guitar, Backing Vocals
Tim Owens - Lead Vocals
Brent Smedley - Drums
Diskografi:
Gettysburg (1863) 2005
The Glorious Burden 2004
Tribute to the Gods 2002
Horror Show 2001
Something Wicked This Way Comes 1998
The Dark Saga 1996
Burnt Offerings 1995
Night of the Stormrider 1992
Iced Earth 1991
Inspelningsinfo:
Recorded at Soaring Eagle Sound - Indiana, USA. February and March 2007
Produced by Jim Morris and Jon Schaffer
Engineered by Jim Morris
Gäster:
Troy Seele - Lead Guitar
Dennis Hayes - Bass Guitar
Länkar:
icedearth.com
myspace
spv
Jag noterade inte så mycket positiva tongångar i musiken, refrängerna var bra men ingenting annat. En sak jag noterade med musiken var dock hur nasal Owens lyckades låta i ett par av låtarna, och jag som trodde att Ozzy Osbourne var helt utan konkurrens i den kategorin; han leder fortfarande men kan kanske känna sig hotad på tronen som nasalsången kejsare.
Jag kan egentligen inte komma med så mycket rörande denna skiva, mer än att den är just intetsägande, seg och ännu segare. Den tar lång tid att komma igenom och det finns inte många höjdpunkter under den långa resan, kanske ska vägen till undergången vara en enda lång plåga? Om så är fallet kan jag sluta längta efter undergången, kanske är denna skiva det första tecknet av många på vår resa mot armageddon. Bättre lycka nästa gång Iced Earth, men jag måsta post scripta att jag saknar Matt Barlow.
HHHHHHH
Det är egentligen inte förvånande, Iced Earths musik har dragit åt det här hållet ända sedan de första skivorna. Från deras blygsamt enkla thrash metal har övergången till dagens storslagna och pampiga power metal gjort sig allt mer tydlig. När de bytte ut Gene Adam och John Greely, bandets första sångare, till Matt Barlow, deras än så länge mest långvariga sångare, blev det mer rak heavy/power metal med en massa tyngd istället för snabb thrash metal. När Schaffer inför 2004 års ’The Glorious Burden’ hade bytt ut Barlow mot Judas Priest tillfälliga ersättare till Rob Halford var slaget i kistan gjort. Nu fick man in en renodlad power metalsångare, ingen kraftsångare som Barlow, och musiken blev nu pampigare, influerad av symfonier och körer. Tydligt är att låtskrivare Schaffer mognat från tonårens skrikmusik till att vilja göra något djupt och musikaliskt imponerande och som världen ska minnas honom vid – han har ju trots allt blivit gråhårig och nått den respektabla åldern av 40+. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga… Jag tillhör den grupp människor som tyckte att bandet var som bäst runt 1997-2001 och håller ’ The Melancholy EP’ från 1999 som bandets karriärtopp och ’The Horror Show’ som bandets bästa fullängdare. Visst är ’The Glorious Burden’ en musikaliskt bättre skiva, men personligen gillar jag de tidigare nämnda mer.
Så hur ställer sig Iced Earths nya skiva till skivsamlingen? Hyfsat. Tveklöst är det en bra skiva, storslagen, intressant lyrik, bra sång och välskrivet hela vägen igenom. De storslagna refrängerna backas upp med en flottilj av instrumentalbryggor och inläggen av allt möjligt har inget riktigt slut, förrän refrängerna är över.
Musiken är inte påhittig eller intressant, den är likgiltig, känns som man hört det förr och det känns kopierat från annat håll. Schaffer upprepar gammal Iced Earth-musik, polerar upp den, tar bort den enformiga basen och lägger till mer inspiration från band som är pampiga och storslagna.
Iced Earth på 2000-talet är tunga, episka verk inspirerade från filmmusik och klassiska kompositörer, men det enda som känns eget är lyriken. Resten är bra, men fattigt och fantasilöst. Det går absolut att lyssna på, men i långa loppet gäspar man nog mer än man rockar.
HHHHHHH