My Soliloquy
The Interpreter

Det är väl en sådär skiva vi får av My Soliloquy under skivans första sju spår och jag har väl inga större saker att säga om skivan så långt. Någon form av thrashig heavy metal med progressiva tongångar och en ganska halvdan sångare. 46 minuter tar det att spela genom de första sju låtarna så ni förstår själva att låtlängderna är ganska långa och den kortaste låten på skivan är mycket riktigt en bit över fem minuter lång medan de flesta klockar in över sju. Trots att speltiden mycket väl är tillräcklig efter dessa sju väljer ändå bandet att plocka med en åttonde och sista låt att avsluta skivan med och det är i min mening det klokaste val bandet gör på hela 'The Interpreter'.

Sista låten heter Star och är en ballad, en perfekt låt att avsluta en skiva med. Det blir lite som en storslagen Hollywoodfilm där man rullar eftertexterna till en låt som denna och jag tycker det lyfter hela skivan. Det är inte så att de första sju låtarna är dåliga på något sätt, men inte heller någonting direkt märkvärdigt. Mycket keyboards, atmosfärer och någorlunda tunga gitarrer. Sångaren Pete Morten låter nästan som han vore Italienare, trots att han är Britt, och Pete har initierade säkert redan bekantats med genom Threshold där han, liksom i My Soliloquy, spelar gitarr. Här har han alltså även axlat rollen som sångare (och spelar även allt annat utom trummorna på skiva) och även om han inte låter hemskt dålig tycker jag det är det tveklöst svagaste kortet på skivan. Han påminner lite om Rob Moratti som gjorde ett inhopp i Saga för några år sedan - högt i tonläge och väldigt nasal, men inte fullt lika skarp som Moratti.

Det finns låtar på 'The Interpreter' som är snabba, men överlag tycker jag albumet går alldeles för långsamt och segt framåt. Större delen av låtarna är i det lägre mellantempot och alldeles för mycket av skivan känns uppbyggt för att ha en atmosfär och stämning, vilken jag inte känner mig allt för tilltalad av. När slutligen Star kommer för att avsluta skivan tycker jag det räddar denna medelmåttiga skiva från att vara fullkomligt bortglömd i samma sekund som den slutar till att istället ha något intressant att komma med. Att jag dessutom har ett "bonusbarn", eller vad vi ska kalla henne, som heter Star gör ju inte att jag tycker mindre om låten.

Överlag skulle jag nog ändå säga att 'The Interpreter' inte är särskilt spännande. Låtarna är alldeles för långa, och dessutom alldeles för sega, för sitt eget bästa. Det verkar som bandet försöker bygga upp låtarna kring dessa atmosfärer och stämningar jag nämnde tidigare och att de ska bli någon form av spännande höjdpunkt i slutet av låtarna men problemet är att låtarna är alldeles för långa för att det ska fungera. Det mesta blir bara långa transportsträckor där det inte händer särskilt mycket eller där det som händer inte är särskilt intressant. Det finns enstaka undantag, men det mesta faller ändå ner i denna fälla. Produktionen i övrigt tycker jag låter bra och det är inga direkta fel på vad Pete Morten gör på instrumentella fronten heller - det är bara ointressanta låtar, helt enkelt.

Star är bra, det finns några till hyfsade spår men i övrigt är 'The Interpreter' en ganska tråkig skiva som hade tjänat på att vässa kniven lite vassare så att de kunde ha skurit lite mer i materialet.

HHHHHHH