Först ska vi tala om vad Threshold spelar för någon musik. Progressiv metall, det vill säga gitarrdriven musik med mycket varierade takter och tempon i låtarna, med knivskarp produktion, med stämningskeyboards, och så vidare. Musik är inte så lätt att beskriva i ord men jag tror att det jag nyss skrev kanske ger en vissa aning om vad det kan anses vara, sedan har vi ju droppat några namn i infon också så att ni kanske får någon mer parallell där även om paralleller är svåra att dra i en så bred genre.
Med det lagt åt sidan kan vi väl säga att detta är riktigt snyggt, nästan i paritet med Critical Mass från 2002 som jag nog håller som toppen hittills, den och Extinct Instinct från 1997 då Damian Wilson stod bakom mikrofonen, han står bakom densamma nu när bandet turnerar eftersom den gode Mac plötsligt lämnade bandet förra året. Kanske blir Wilson en permanent lösning igen? Man jag ju hoppas även om jag måste säga att jag faktiskt föredrar Mac i Threshold. Hursomhaver saknas det lite grann för att Dead Reckoning ska nå upp i samma klass som Critical Mass eller Extinct Instinct men detta är bra, väldigt bra. Och varför är det så bra då? Jo, omslaget är snyggt.
Men det är inte allt, melodierna är riktigt bra här och vi kan åter bara konstatera att Threshold cementerar sig där som ett av de riktigt stora och konsekventa progressiva metal banden, mer stabila än självaste drömteatern faktiskt. Vad som är lite trist med denna konsekvens är att de inte riktigt verkar våga vara galna och ta ut svängarna riktigt ordentligt, det blir sådär lagom, lite återhållsamt galet kanske man kan säga. Nu kan väl inte det sägas vara negativt eftersom det garanterar fina skivor gång efter annan men det garanterar tyvärr inte någon Images and Words, Scenes From a Memory eller något i den stilen, man måste våga totalfloppa för att göra det där fantastiska albumet.
Även om Dead Reckoning inte är ett fantastiskt album så är det riktigt bra och det är en del i en rätt fantastisk skivkatalog som få band faktiskt kan jämföras med, tidigare nämnda drömteater till exempel har höga toppar och rätt djupa dalar ändå, detsamma gäller för Symphony X till exempel så när det gäller en jämn hög nivå och troligen högsta snittet vinner Threshold överlägset.
Den här skivan är definitivt värd att låna både ett och två öron, så bra är det faktiskt och det finns egentligen ingen mindre bra låt på skivan. Inledande Slipstream har dessutom hyfsat hitvarning vilket inte kan anses negativt, både catchy och komplicerat i samma paket.
En förpackning snygg musik för den i sanning musikintresserade är detta.