Circus Maximus
Nine

Circus Maximus är en antik rännarbana belägen mellan Palatinen och Aventinen i Rom. Den skall ha anlagts redan i början av 500-talet f.Kr. av kungen Tarquinius Priscus. En bana som idag inte är mycket mer än en gräsbeväxt esplanad. Circus Maximus är också ett norskt progressivt rock-/metalband som i dagarna släppte sitt tredje album som fått titeln Nine, en titel som egentligen inte känns det minsta logisk eftersom det inte finns något med albumet som passar in på det. Det är inte deras nionde album, inte heller finns det nio spår eller något annat som pekar på en nia. Omslaget är ganska flott och känns sådär passande för ett progressivt band, spännande skulle jag vilja säga att det är och jag gillar namnet på bandet som är kul. Tänk att norrmän kan komma med något som känns som det har någon form av intelligent tanke bakom, om man någon gång besökt Norge känns det rätt svårt att tro.

Musikaliskt är det som jag redan berört progressiv rock eller metall beroende på hur du väljer att tolka jag tycker dock att det har mer gemensamt med band som Dream Theater än Genesis. Förstås handlar det om komplex och avancerat utförd hårdrock med välputsad produktion och oväntade idéer, samtidigt är de flesta spåren förvånansvärt lättillgängliga vilket gör det till ett album som både kan vara lätt att ta till sig och ha en lång hållbarhet. Inte mycket till italiensk nationalsång får vi dock men det kanske inte vore att vänta eftersom cirkusmusik inte är bandets grej enligt pressinformationen. Som jag redan nämnt har albumet tio spår som inte helt oväntat bjuder på en hel del variation och samtidigt många medryckande refränger, speltiden är 57 minuter och två av spåren är hela tio minuter långa. Långa solon? det frågar du? svaret är javisst de vill ju vara progressiva och där finns några långa självgoda soloutflykter, främst i de långa spåren och även ett par sådana där partier där allt går ner i sömn för att byggas upp till någon form av klimax som så många progressiva metalband älskar att misslyckas med.

Som jag sade det finns de där grejerna som jag inte kan förstå, onödigt långa solon, meningslösa partier av långsamt tystlåten musik och några gånger där det står och stampar. Men bortsett från andra spåret finns inget spår jag tycker känns riktigt dåligt men stora delar av Architect of Fortune som är andra spåret är riktigt tråkiga och jag hade definitivt kunnat vara utan det spåret. Bortsett från det är det mesta väldigt trevligt och bra även om de avslutande två långa spåren kunde ha trimmats en aning för de känns lite överdrivet långa. Det är främst i de korta spåren som Namaste och I Am som bandet verkligen glänser även om stora delar av de avslutande två spåren är riktigt bra. Tänk om de inte hade gått i samma fälla som de flesta progressiva metalband går i, de försöker vara progressiva istället för att råka vara det och det är synd för i stora delar är Nine riktigt bra och även om jag har en del att anmärka på så håller jag detta som ett väldigt bra album.

Så med sitt tredje album tycker jag att Circus Maximus lyckas göra ett både spännande och bra album, visst finns det en del negativa punkter som jag redan tagit upp men dessa är inte tillräckligt negativa för att verkligen sänka mitt omdöme. Jag gillar idéerna, oförutsägbarheten det erbjuder och självklart de riktigt trevliga refränger som ett flertal av spåren erbjuder. Så Nine kanske har ett ologiskt namn men deras musik är oftast inte ologisk och med musik av den kvalité som cirkusen har att erbjuda kan det knappast gå fel.