Lancer
S/T

Jag upphör aldrig att förvånas över hur Christian Liljegren och Tommy Johansson lyckas med konststycket att självpromota sig själva i mer eller mindre varenda skiva som släpps genom Doolittle Group. Nämns inte den ena finns den andra med på ett hörn, eller som i detta fall så nämns de båda, trots att en av dem inte ens haft något som helst att göra med skivan i fråga.

Nåväl, vi släpper det. Vi låtsas som att dessa två inte existerar. Hoppas kan man ju.

Lancer kommer från Sverige och har ärat oss med en EP sedan tidigare, vilken släpptes förra året och hade samma namn som första låten på denna fullängdsdebut. Omslaget pryds av något som ser ut som en stridslysten struts i ett hav av demoner och bandets logotyp ser ut att vara extremt inspirerad av mangaserien Taynikma och även om jag inte hör eller ser några direkta relationer till denna i övrigt är logotypen för lik för att bara gå onämnt förbi (bör väl nämna det att jag faktiskt inte läst varken Taynikma eller Lancers lyrik - kanske är det mer likheter än vad jag märker). Musiken har nästan löjligt stora likheter med gamla Helloween och Iron Maiden, vilket i sig inte är några större problem i min värld så länge det inte går till överdrift - men det gör det med råge på denna skiva. Det är nästan självironiskt att de har en låt som heter Deja vu på skivan, för hela Lancer känns som ett deja vu.

Nåväl, vi börjar från början. Heavy- och power metal-genrerna har på senare tid dött av en aning efter en gigantisk intressetopp i slutet på 90-talet och början av 00-talet. Nu har ett antal band dykt upp de senaste åren så kanske får vi se generationen som inspirerades av förra vågen komma fram nu med sin tolkning på det hela. Lancer verkar dock ha lämnat tolkningsbiten hemma när de gick och spelade in sin debut för det finns inte en enda låt på den här skivan som låter egen och det gör att det här är minst lika illa som t.ex. Bonafide eller Bullet, även om musiken Lancer spelar är bättre för inte heller Lancer kommer med någonting eget och allt de gör är därför helt meningslöst och plagierat. Ska man tro bandfotona klär de sig t.o.m. likadant som Iron Maiden gjorde på 80-talet. Du kanske tycker att det är bra att det finns band som gör den typ av musik som originalen nu sedan länge slutat spela och visst kan det väl vara det - men gör då ett coverband. Ödsla inte min tid på att skriva låtar som låter som karbonkopior och sedan kalla dem egna för det är dem inte och hade alla band gjort på detta sätt hade vi inom några år helt kunnat ge upp allt det här vad musik heter för då hade utvecklingen stannat av fullständigt och det tror jag inte ens dessa kalkeringsexperter vill (innerst inne i alla fall).

Okej, okej! Vi förstår din poäng, herr pessimist, men hur låter framförandet då? Väldigt bra måste jag ändå säga. Produktionen är ren och klar, instrumenten kommer väl till sin rätt och låtarna känns slagkraftiga och inte kvävda i ett dåligt ljud på något sätt. Så den tekniska biten uppfyller alla önskemål och även instrumentalt är det bra gjort. Killarna kan utan tvekan spela sina instrument och Isak Stenvall på sång låter också väldigt bra, om man tycker om Michael Kiske och högtonade utdragna skrik till sång. Så här nära har nog ingen legat Kiskes tonläge sedan 'Keepers Of The Seven Keys'-skivorna gjordes för 25 år sedan. Och gillar man det kommer man säkerligen gilla Lancer, för de är på intet sätt sämre än vad Helloween var då och har om något en bättre produktion som gör att låtarna kommer till sin rätt ännu mer här. Det är bara ett litet problem…

Hur ska jag som musikälskare någonsin kunna hylla något som inte skriver sina egna låtar? Jo, jag vet - de har skrivit dessa låtar, på samma sätt som en DJ skrivit sina låtar som han samplar hej vilt från diverse kända låtar. Det finns väl någon form av konstnärskap i att plocka ut delar i andras musik och pussla ihop det till fungerande låtar som inte låter exakt identiska med originalen och ändå inte saboterar det som var bra i originalen. Och även om Lancer inte förbättrar något redan existerande så gör de heller inte någonting sämre, tycker jag. Men jag tycker ändå inte om det.

Tekniskt är det ett väldigt bra album, så där får de full pott från mig. Däremot emotionellt, ur ett personligt perspektiv och påhittighetsmässigt tycker jag det är kass. För alla som gillar genren tror jag dock det ändå kommer att tas emot med hyllningar och öppna armar. Jag personligen lär nog också spela 'Lancer' några gånger lite då och då, men jag tycker inte det är mer än en godkänd insats ändå. Det behövs något som gör att vi inte blandar ihop det här med Helloween. Och Iron Maiden. Och Heaven's Gate. Och Hammerfall. Och Gamma Ray. Och Freedom Call. Och alla andra. Och det finns tyvärr inte på denna skiva, men jag hoppas de kan ta fram det i framtiden för då ser jag ingenting som hindrar dem från att nå de höga betygen.

HHHHHHH