Kee Marcello
Judas Kiss

Han säger sig vara rockguden som glömdes bort eller något i den stilen, den gode Kjell som brukar kalla sig för Kee. ”Jag är Kjell men du kan kalla mig Kee” skulle han kunnat sagt om han träffat på någon i en svartvit film. Jag antar att många av er känner till denne mans förflutna med ett kortare gästspel i Europe och allt det där, nu försöker han på egen hand kanske återupprätta sin heder och sin karriär och förra året släppte han sin egen variant av lite Europelåtar samt några från Easy Action, ett album jag inte alls uppskattade. Nu är han dock tillbaka med ett nytt album och den här gången är det inte gammal skåpmat från Europe utan annan mer fyndig musik, något som alltid kan vara roligt men räcker det för att fylla kassakistan?

Det får vi väl se när albumet släpps men musikaliskt är det väl inte det mest nyskapande jag hört men det är betydligt mer intressent ljudmässigt än föregångaren med Europelåtar. Det är hårdrock och inga konstigheter där även om spåret And Forever More bryter av lite med sin lite vackrare framtoning där Kee sjunger duett med Akane Liv, förutom det är det sedan bara klassisk hårdrock. Det är låtar som byggs kring tydliga refränger och melodier och förstås Kees sång, en sång jag tycker låter bättre nu än den gjorde då han plagierade Europelåtar, det passar bättre på detta album helt enkelt. Hyfsat varierat över tretton spår och speltiden på en timme känns kanske inte riktigt så lång som den är men fortfarande i längsta laget får jag tillstå. Det känns som en produkt av ganska god kvalité denna gång och det känns lite mer som att Kee och hans manskap ansträngt sig lite istället för att bara kopiera något rakt av på ett lite halvdant sätt.

Och albumet är ett bra album, det finns flera riktigt trevliga låtar som jag tycker lyfter detta album en del. Det är kanske inte det mest nyskapande eller spännande album jag någonsin hört men det är ändå någotsånär fräscht och känns definitivt inte utdaterat på samma sätt som mycket hårdrock kan göra. Jag tycker att detta album har ett par svagheter i att Kees sång inte riktigt bär låtarna på ett sätt som den borde göra för att lyfta musiken till en högre nivå och i att albumet har en för lång speltid vilket gör att det är lätt att tröttna och stänga av en god stund innan albumet tar slut. Dessa klagomål är dock inte tillräckliga för att jag ska tycka att detta är ett ganska kul album att lyssna på, många medryckande och fina refränger kan återfinnas bland de tretton spåren.

Bäst för mig på detta album är And Forever More som bryter av snyggt från resten av albumet och också är ett riktigt spännande och bra spår som jag gärna lyssnar på om och om igen. Sedan måste jag också framhålla Starless Sky som jag också tycker är riktigt bra. Det finns väl egentligen inget dåligt spår på albumet men som jag skrev i förra stycket kan delar av albumet kännas riktigt sega och tråkiga, troligen på grund av att det saknas en ordentlig hit på sista delen av albumet och på grund av den långa speltiden på nästan en timme. Det betyder att Kee denna gång får ett godkänt betyg med viss mersmak, varmt rekommenderat för den som tar sin hårdrock på traditionellt vis. Tveksamt är dock om den kommer att fylla kassakistan särskilt mycket.

HHHHHHH