Kalmah
Seventh Swamphony

Vilket band hyllar man egentligen? Kalmah kom inte långt efter Children Of Bodom och lät inte överdrivet annorlunda mot sina landsmän, men Children Of Bodom har förändrats, utvecklats och låter i dag väldigt annorlunda mot hur de gjorde vid starten. Kalmah däremot, de låter väldigt likt det de en gång startade med än i dag. Så vilket band hyllar man? De som är trogna sin stil, sina fans och sitt ursprung eller de som utvecklas, växer och förnyar sig själva? Tja, det är en bra fråga, men jag kan förutsätta att båda banden är trogna sig själva och sin vilja så rätt eller fel finns egentligen inte - det är slutresultatet som räknas och när det gäller Kalmah känns det som slutresultatet alltid varit mer eller mindre detsamma med varje skiva - bra men inte riktigt de där riktigt oförglömliga skivorna än så länge.

'Seventh Swamphony' är föga överraskande Kalmahs sjunde album och precis som tidigare ligger de kvar hos Finlands hårdrockspromotare nummer ett - Spinefarm. 'Seventh Swamphony' känns sådär omgående en aning mörkare än sina föregångare med ett väldigt svart omslag och ganska mörka tongångar - speciellt i första delen av skivan. Andra delen präglas mycket av det där höga gitarrskrikandet som jag alltid brukar hylla, när det låter som en tjej som skriker av njutning… eller bara en själv som gör det. I vilket fall som helst - klimax kommer i allra sista låten, The Trapper, och den är en riktigt härlig en! Faktum är att hela den här skivan känns som en helt vanlig sexakt. Det börjar jävligt hårt, går på snabbare, byter position, blir lite annorlunda, testar en tredje väg och precis när det börjar bli bra på riktigt så tar det slut.

Jag säger naturligtvis inte att 'Seventh Swamphony' är samma som sex. Det vore idiotiskt att hävda en sådan sak. Sex har ingen growling… om inte tjejen biter förstås *been there*. Då blir det growling. Men seriöst, första delen av skivan är hård, snabb och aggressiv, andra halvan lite lugnare och jag fastnar faktiskt mer för det lite lugnare i denna sjunde träsksymfoni. Det är bara åtta låtar men skivan täcker ändå väldigt mycket mark av melodiös dödsmetall och skivan varar trots allt i 41 minuter, vilket är ganska långt för en åtta spårs skiva. Men så har de också ett spår som heter Hollo i mitten som är över sju minuter långt. Och det är ett långsamt spår också, skivans långsammaste faktiskt. Det snabbaste? Titelspåret som inleder skivan tillsammans med Windlake Tale som följer Hollo. Men bäst är de gåshudframkallande instrumentala orgierna som avslutar skivan - Wolves On The Throne, Black Marten's Trace och The Trapper. Med en sådan avslutning vill man bara spela 'Seventh Swamphony' igen och igen varje gång man kommer dit… men det är tyvärr ingen överdrivet rolig resa dit. Det är en okej resa, absolut inget fel på den. Men när allt kommer omkring är den här skivan bäst när man klipper ner den till en trio.

'Seventh Swamphony' skulle jag nog varken hävda som att det är eller inte är Kalmahs bästa album så här långt. De har gjort många bra album, det här är ännu ett av dem. I den finska melodiösa dödsmetallen är de definitivt ett band som tillhör toppskicket, men den där riktigt, riktigt vassa spetsen saknas fortfarande. The Trapper är ännu ett av Kalmahs många spår som visar att de har det som krävs, men som helhet är inte heller 'Seventh Swamphony' banbrytande fantastiskt - men det är ännu ett album som är bra, riktigt bra!

HHHHHHH