Humbucker
R.O.C.K.S

Norska Humbucker rockar. Det tycker i alla fall dem själva och kallar sitt debutalbum för "rockar" med stora bokstäver (om de inte menar "stenar" eller "klippor" förstås - man vet ju inte, de kan ju vara geologer eller något) och om vi ska hitta någon form av symbolik i det hela kanske det är att Humbucker spelar en form av "stor" rockmusik. På 'R.O.C.K.S' har norrmännen slagit på stora trumman och kallat in en topproducent och proffsmixare att ta hand om inspelning och ljud, de har spelat in musiken i en av Norges finaste musikinspelningsstudios och de är själva jävligt stolta över vad de fått ihop, det märks lång väg, men har de lyckats då? Både ja och nej.

Visst har de lyckats om man ser det enbart till vad de fått ihop - musiken låter stor, tung och lika gungande som ett hangarfartyg på söderhaven och de som gillar denna klassiska rock 'n' roll-musiken med stor känsla kommer nog dregla rejält över detta för det här känns som musik som kan gå rejält varm i garaget hemma hos raggarbilsägarna ute på landsbygden. Men det känns inte som Humbucker når över den där magiska gränsen för när musiken blir genreöverskridande - när även människor som inte gillar genren kommer vara lika entusiastiska som de som gör det. Jag vet naturligtvis inte om Humbucker hade detta som mål eller ej, men för mig känns det som vad i alla fall jag hade gjort när man ändå bestämt sig för att göra någonting ordentligt och hyrt in de bästa människorna att styra upp inspelning och produktion åt en - så jag skulle nog se detta som lite av ett misslyckande av den anledningen, men samtidigt är albumet ett så väldigt bra rockalbum att det känns lite hårt att säga så.

Det har tagit 14 år för Humbucker att få ihop detta första album och släppa det, men själva inspelningen av skivan började dryga året innan skivan släpptes - då hade bandet hunnit med ett avbrott på några år sedan de började spela ihop och det är nu sedan 2010 det här bandet verkligen börjat ta sin musik på allvar. Till sommaren hoppas Norrmännen få göra Sverigebesök i Norje på Sweden Rock Festival och personligen kan jag inte komma på många band i världen som debuterat sedan senast den festivalen gick av som skulle passa lika bra där som Humbucker. Det är rock 'n' rollens Jurassic Park och Humbucker spelar sin hårdrock riktigt mycket som den lät under hårdrockens Jura-tid - tunga, rullande gitarrer, enkla melodier med amerikanarkänsla och hamrande rytmsektion som för tankarna till Harley Davidson-moppar som står på tomgång och mullrar. Som en sydstatarband eller bikerband med en aningen mer sofistikerad ljudbild (märk nu väl att jag sa "aningen").

Skivans tio låtar känns som de skiljer sig ganska rejält sinsemellan, allt från den traditionella rocklåten till den märkliga smörballaden There Will Never Be Another, som på andra halvan går över till att bli en helt annan låt. Dancin' Daisy som sedan avslutar skivan är däremot en ganska skön publikfriare som säkerligen blir ett suveränt "onchore-spår" om de någonsin får chansen att göra ett sådant. På det stora hela tycker jag norrmännen täcker in det mesta från 70-talets hårdrockscen i 'R.O.C.K.S' och skivan känns överlag kvalitativ. Speltiden är bara knappa 40 minuter så de har inte heller gjort grundmisstaget för ett modernt hårdrockband och fylla skivan till bristningsgränsen med allt de gjort hitintills - oavsett om det är bra eller inte. 'R.O.C.K.S' är lagom lång, lagom varierad och lagom välgjord. Den känns bättre än vad jag upplever att den faktiskt är, börjar man titta på hur allting verkligen låter känns det nämligen kanon. Men helhetsintrycker är ändå inte en skiva jag på något sätt älskar. Bra, men kanske inte riktigt min grej.

Men för er som gillar Bonafide och alla gamla rävarna som Bonafide plagierar så ge gärna Norges svar på Bonafide en chans - för jag tycker i alla fall att det här gick alldeles utmärkt att lyssna på, även om det inte riktigt är min grej.

HHHHHHH