Recension Hard - Even Keel 2011

Ungern är knappast kända för att ta fram fantastiska band inom hårdrock och det är kanske därför detta gäng anställt en svensk att fronta bandet, eftersom Sverige är proffs på genren. Jo, men det är vi ju faktiskt här. Jag tänker inte sitta och namederoppa band som absolut inte har med Hard att göra nu men det kommer ju fram nya världssuccéer från Sverige årligen medan Ungern förmodligen är mest kända för Ektomorf, och dem är ju inte allt för stora om vi säger så. Men det är ändå lite kul att det är just Ektomorf som tillhör de största för när ett band går ut och redan i bandnamnet gör ett sådant ställningstagande att de ska vara hårda. Att hela deras image bygger på det. Ja, då tycker ju jag också att musiken bör vara hård. D.v.s. Ektomorf-hård. Minst! Hard är dock långt ifrån Ektomorf. Tungt är det, på samma sätt som Rolling Stones eller säg Bonafide, men hårt är en annan sak. Hårt är att köra rakt in i en tegelvägg med en lastbil. Hårt är att göra en bil av aluminium med mustasch som ser ut som en container och döpa den till Geoff. Hårt är att surfa på en tsunamivåg och krascha rakt in i ett kärnkraftverk så att det exploderar och orsakar härdsmälta över hela planeten. Det är hårt! Men Hard gör inget av detta. Hard gungar som en tunglastad båt på öppet vatten och chockerar säkert gamla tanter till att vilja rycka upp sin Bibel och predika om att det är Satans musik. Men i mina ögon gör de inte ens en fluga förnär.

Hard är som sagt alltså ett Ungerskt band som har en Svensk frontande bandet. Björn Lodin är en erfaren sångare i branschen som släppt flera skivor med olika band och artister.Hans röst påminner mig om sårskorpor – torr och knölig men den fyller en funktion. Det behövs väl knappast sägas att hans röst knappast är vacker heller. Det är en rock ’n’ roll-röst som man ska krossa glas med och som påminner mer om en städbil om våren som åker runt och sopar gatorna rena på grus än om curling. Övriga bandet har en massa konstiga namn och den musik de spelar är faktiskt helt okej i lagom doser och rätt bra i vissa låtar. Låtarna ligger på runt 4-5 minuter och spelas i mellantempo, varken snabbt eller slött, och melodierna är mellanavancerade, varken tekniskt eller punksimpelt. Vad man kan säga är att det är en väldigt typisk hårdrocksskiva gjord efter den gamla mall som rävarna på 70-talet experimenterade fram (typ Uriah Heep, Thin Lizzy och Gary Moore).

Skivan startar med att Björn Lodin frågar oss alla om vi är bra i sängen i det inledande spåret Truth or Dare som musikaliskt låter som någon står och varvar på en Harley Davidson med en snubbe som står och skriker sig hes till detta. Det är inga större förändringar som kommer med tiden därefter. Skivan låter mer eller mindre på detta sätt raka vägen igenom, i alla fall tills du kommer till sista spåret som är en ballad och en ganska vacker sådan också. Bandet känns som de har ganska mycket spelkompetens på sina instrument, vilket lyser igenom här och där med lite mer tekniska partier, men överlag tycker jag ändå det verkar som bandet inte vill spela tekniskt – dem vill spela rock ’n’ roll och bli ett nytt Rolling Stones. Problemet är bara att det redan finns ett Rolling Stones, det behövs inte ett till.

Ska jag vara helt ärlig tycker jag dock inte att Hard låter som Rolling Stones. För att vara ärlig tycker jag dem låter som Bonafide och Bonafide tycker jag är ett fullständigt meningslöst band som låter bra på det dem gör, vilket är att kopiera och klistra från vad andra band redan gjort tidigare. Hard tycker jag inte är fullständigt meningslösa eftersom dem åtminstone försöker skriva egen musik. Vad jag däremot tycker är att dem inte lyckas särskilt bra med att sticka ut. Det låter mest som den här typen av ”klassisk” hårdrock brukar göra. Lite distade gitarrer, en hes sångare, ganska tungt och rock ’n’ roll melodier. Och visst, är ditt hår grånande, det har börjat komma lika mycket hår vid öronen som ögonen och du har börjat använda speciella läsglasögon när du läser? Ja, då har vi en skiva som gjord för dig när du sitter och jäser i fåtöljen framför ditt livs bästa investering (din alldeles egen kamin) och drömmer om att sälja fåtöljen för en med elektrisk massagefunktion.

För oss som lever i nuet, som inte har mer rynkor än förnuft, för oss som tycker att musik inte nödvändigt måste passa ihop med ljudet av stora motorcyklar eller gå rakt fram. Och framförallt som tycker att definitionen av hårt har förändrats sedan 70-talet då många fortfarande tyckte att The Beatles var uppseendeväckande. Ja, där tvivlar jag på att skivan kommer gå hem lika bra. Det är bra musik för sin publik, men den når inte över genrerna eller generationerna. Vad den emellertid lyckas med är att använda fler tangenter än ctrl+C och V när dem skrivit sina låtar. Och för det är dem och ’Even Keel’ värda en poäng mer än sin helsvenska motsvarighet!

HHHHHHH

Hard Even Keel

Hard
Even Keel