Hatebreed
The Divinity of Purpose

Legat formas genom kontinuitet - det påstår Nuclear Blast i pressinformationen till Hatebreeds sjätte alster The Divinity of Purpose. Kanske är det sant, titta på AC/DC, Iron Maiden, Status Quo för att nämna några som håller sig till sin sak och har nått stora framgångar kommersiellt. Hatebreed är inte av den kalibern kommersiellt men det har nått hyfsade försäljningsframgångar och Grammynominerats. Dock tycks det som att man bör känna till bandet om jag ska tro vad jag läser i diverse recensioner runt om på internet, jag har inte vad jag kan erinra mig hört Hatebreed innan jag fick detta album som jag inte varit sådär överdrivet tänd på att spela om jag ska vara helt ärlig. Annan musik har lockat mer. Det lustiga när det gäller detta band är annars att de hyllats i de flesta recensioner just för att de inte förändras, för mig är det helt okej att stå för sin sak och hålla sig till den men att repetera sig själv på ett sätt som gör att varje ny skiva känns som déjà vu är inte att stå för något, det är att inte kunna skapa nytt när man skapat något. Jag säger inte att det gäller detta band men recensionerna får mig att ana att det är något åt det hållet.

Bandet har tydligen fått tillbaka gitarristen Wayne Lozinak och det ska ha lett till ditten och datten om jag ska tro pressinfon som kändes en aning som en orgie i ganska ointressant läsning om låtar som känns mer eller mindre identiska albumet igenom, det är märkligt hur låtarna kan ha så mycket olika inspiration när de låter så lika. Metalcore handlar det om, tungt och aggressivt där sångare Jasta gormar på bäst han kan till tunga riff och aggressiva tongångar. Tempot kan vara högt eller segt men låtarna skiljer sig trots det inte så mycket åt egentligen, det är definitivt musik utan nonsens och mellanspel, Hatebreed går rakt på sak från starten till målet lite över halvtimmen senare. Det är riktigt bra producerat och det hörs att detta band har erfarenhet och jag har kunnat läsa mig till att de av vissa ses som regenterna på metalcoretronen. Jag vet inte om det sista direkt stämmer, men ett av de mest kompetent producerade albumen i genren tycker jag att The Divinity of Purpose är.

Det är dock knappast ett av de bättre metaclcorealbumen jag hört, det är ganska sterilt, det är för mycket producerat för att få fram den där känslan som de bästa banden i genren kan påvisa och som helhet känns det faktiskt ganska mycket som en jahaupplevelse. Visst, det är riktigt bra producerat och när det gäller ljudbilden ser jag ytterst få band som kan konkurrera med Hatebreed men musik är så mycket mer än ett polerat ytskikt. Jag tycker att The Divinity of Purpose kan liknas med en slö, tråkigt och bränslesnål bil gömd under ett Ferrariskal, det ser imponerande ut men är egentligen mest bara praktiskt och ekonomiskt. Praktiskt och ekonomiskt är väl bra för en bil men jag har hellre en bil som är rolig och opraktiskt samt drar mer bränsle och min åsikt är densamma om musik, hellre ett band som är tokigt och spränger gränser och därmed riskerar att misslyckas än ett band som trampar vidare i samma spår bara för att det fungerat tidigare.

Hatebreeds senaste alster är ett ganska bra album men det är knappast något som vi inte hört förr och det känns inte ens fräscht trots att det är ett nytt album, jag antar dock att bandets fans kommer dansa av glädje när de hör detta. Personligen dansar jag aldrig och än mindre till följd av att jag hört Hatebreeds senaste alster, nu har jag dock hört ännu ett band jag enligt vissa borde ha hört tidigare och det måste jag beskriva som en okej upplevelse som jag dock knappast sörjt om jag varit utan. En imponerande metalcoreproduktion som känns ganska själlös och identitetslös, lite av en jahaupplevelse.

HHHHHHH