Divided Multitude
Feed on Your Misery

Senast norska Divided Multitude hade något att erbjuda var 2010 men då var jag imponerad men också lite trött på ännu ett progressivt band som inte hade vett att sluta i tid. Tre år har gått och bandet har blivit lite äldre och kanske lite visare, deras femte album har åtminstone ett väldigt spännande skivomslag som visar en skön dramatisk känsla. Feed on Your Misery heter albumet och bandet jämförs av många med storheter som landsmännen i Pagan’s Mind, med giganterna Dream Theater och diverse andra. Jag är personligen inte alltför imponerad av jämförelser utan föredrar band som inte direkt för tankarna till andra band. Divided Multitude var imponerande på ett sätt sist, de lovade mycket men slarvade bort det i en brist på självdisciplin och oförmåga att rensa i låtmaterialet.

De är tyngre nu, det är tung progressiv metal. Power Progressive antar jag att man kan säga. Det är ganska komplext men inte alltför komplicerat, det är ändå lätt att ta till sig trots komplexitet. Det blir aldrig invecklat utan de flesta refränger är lätta att ta till sig och albumet som helhet fungerar på samma sätt. Sången är riktigt bra, bandet har en kompetent sångare som påminner mig en del om en herre som sjunger i ett band vid namn Edguy. Från Esperanto till återfödsel bjuder detta band på komplex men lättillgänglig progressiv metal som dessutom producerat på ett riktigt bra sätt med en imponerande ljudbild och stor musikalisk variation utan att för den del bli spretigt.

Definitivt flera klasser bättre än sin föregångare, det är inte så långt att jag tröttnar, det är precis lagom i speltid och en fullträff rakt av. Det finns inte en svag låt på detta album, det finns egentligen inte ens en låt som bara är bra på detta album. Det är ett album som trycker på rätt knappar och ett som alla fans av progressiv metal bör uppskatta. Ett av årets vassaste album dessutom, ett som jag definitivt kan rekommendera till alla er läsare oavsett vilken genre ni föredrar.

Bäst är titelspåret, Scars, What I See, The World is Watching, Crimson Sunset, 24/7, Vicious by Heart, Seconds, Transparent och Reborn. Det var visst alla, men varför inte nämna dem alla eftersom de är alla riktigt vassa. Jag gillar också hur albumet knyter samman på sättet det börjar likadant som det slutar. Nej, denna norska kvintett bör definitivt inte överses för den som gör det kommer definitivt att sakna något i sitt liv.

Och med alla de bokstäverna så har vi kommit fram till att Divided Multitudes femte album definitivt är ett som är värt att titta lite närmare på, ett som tillhör årets bästa album och är ett av väldigt få som når vårt näst högsta betyg 2013. Ett ljus i ett i övrigt lite halvmörkt musikår. Så, varför inte göra som bandet säger och avnjuta deras misär? du kommer att ångra om du inte gör det.

HHHHHHH