Band:
Sindre Antonsen - Vocals, Guitar
Christer Harøy - Guitar
Rayner Harøy - Bass
Anders Vinje - Drums
Eskild Kløften - Keyboards
Diskografi:
Inner Self (1999)
Divided Multitude (2001)
Falling to Pieces (2003)
Guests:
Info:
Släppt: 2010-03-26
Recenserad: 2010-03-31
Länkar:
myspace
silverwolf
Redan från att jag såg omslaget blev jag intresserad av denna skiva, det fanns onekligen mycket som talade för densamma från den information jag fått. Jag har dock lärt mig att det inte är någon idé att förvänta sig för mycket eftersom det ofta utmynnar i besvikelse.
Musikaliskt är bandet som jag sade progressiva och påminner faktiskt en hel del om tidigare nämnda progressiva norska metalband. Det betyder musik med lite oortodoxa taktbyten och sådant, med mycket komplexa passager och melodier men kanske främst med fokus på melodier och distinkta refränger, som sagt mycket påminner om Pagan’s Mind, ni som hört dessa kan nu alltså känna sig någotsånär informerade om hur Divided Multitude låter.
Kanske är det just vad vi får här, en splittrad multitud av melodier och kraft. Som brukligt i genren är produktionen glasklar och knivskarp, här finns det definitivt ingenting att anmärka på, norrmännen har funnit ett sound som kompletterar deras musikaliska visioner perfekt. Det första som slår mig med denna skiva är hur mycket jag påminns om deras landsmän i Pagan’s Mind, detta blir sedan dessutom väldigt uppenbart i spåret som har nummer fem och går under namnet Regrets, om jag inte visste och bara hörde låten skulle jag definitivt säga att det var Pagan’s Mind, så likt är det.
Skivan innefattar ett flertal sköna spår, som till exempel tidigare nämnda Regrets, My Dying Hour är en annan skön dänga men den bästa låten kallas Pieces of the Floor och är riktigt skön.
Med dessa fakta på bordet kan vi konstatera att mycket pekar på att Divided Multitude skall få ett rätt högt betyg och visst kan jag hålla med om att de förtjänar den saken. Jag tycker dock att det finns ett problem med denna skiva och det är ett vanligt problem som jag ofta anmärker på (tristessmästaren kanske), men faktum är att många skivor har detta problem, de är för långa. Divided Multitude har fallit för frestelsen att ta med fler spår än de behöver, de har inte varit tillräckligt kritiska eller selektiva och kanske har de heller inte hört frasen ”less is more” som alla band borde ha uppsatt på väggen i sina lokaler så kanske de kan komma ihåg det.
Men bortsett från längden tycker jag faktiskt att Divided Multitude lyckats väl med sin första skiva sedan 2003 men jag tror nog trots detta att deras fans nog känner att det kanske inte helt var väntan värt. Detta är dock första gången jag hör bandet och jag tar helt klart med mig de tre spåren jag tidigare nämnt i denna recension.
Kort sagt för att sammanfatta, Divided Multitude skapar bra musik med sin Guardian Angel men trots riktigt bra spår blir de för långdragna i slutändan.
HHHHHHH