AOR
The Secrets of LA

Fransmannen Slamas AOR ä r tillbaka med ännu mer information om Los Angeles, frågan är varför. Varför ett nytt album så snart efter det senaste? varför en massa snack om LA, ytlighetens och meningslöshetens huvudstad? Senast det begav sig var jag inte alltför imponerad av ett alster av finpolerad meningslöshet, ett album jag faktiskt var nära att såga. Snyggt gjord AOR helt utan innehåll och känsla. Jag respekterar givetvis Slamas kompetens och kunskap, hans förmåga att skrapa ihop kompetens är makalös titta bara på gästlistan till detta album och det förra vi recenserade. Inte så värst spännande skivomslag på detta album och ska jag vara helt ärlig hade jag inga större förväntningar på detta album trots att de flesta recensenter är väldigt imponerade.

AOR är namnet, och genren. Väldigt melodiöst, tyngre än senast men väldigt standardiserad AOR helt utan något som direkt står ut, förutom den fantastiska kompetens som finns på sångarsidan. Personligen är jag mest imponerad av Robin Beck, hon är väl den av sångarna som imponerar mest. Produktionen är precis som senast jag hörde bandet, väldigt steril och det känns hela tiden som att jag skulle ha velat ha lite mer känsla. Det känns överproducerat, för fokuserat på ljudbilden och för lite fokuserat på låtarna i sig. 49 minuter är åtminstone inte överdrivet väl tilltaget även om det inte är speciellt varierat ens för ett AOR-album.

AOR är en fantastisk genre, en genre med fantastiska band, en genre där bandet AOR inte direkt lever upp till genrens storhet. Jag har hört massor av bättre AOR album i år, detta kan vara det med snyggast ljudbild men de andra har det som är viktigare: känsla. De tio spåren är ofta välgjorda men sömniga och albumet griper aldrig tag mig som lyssnare, det borde vara medryckande men på något sätt är det inte det. Det är ett album som saknar djup, det påminner lite om Los Angeles: massa yta och ingen substans. Tyvärr Slama, du borde satsa på känsla och inte på att bara kryssa i rutorna för vilka beståndsdelar ett AOR album skall innehålla. Frågan är om inte författaren till AOR101 eller AOR For Dummies har använd just AOR som mall eftersom deras musik kan tänkas vara gjort exakt enligt dessa böcker.

Enda gången det tänder till sjunger Robin Beck i det sjätte spåret The Name of the Game, då är det faktiskt riktigt bra men det är bara då. Ett spår gör dock inget album, det gör inte heller en grym produktion. Precis som senast är jag mest imponerad av albumets yta och inte speciellt imponerad av de djupare aspekterna av albumet, ärligt talat har albumet inget djup överhuvudtaget. Så, all respekt till Slama och hans förmåga att samla kompetenta musiker och hans kunnande men ska jag vara helt ärlig känns detta album mest som ett stort slöseri med talang för här finns massor av fantastisk kompetens men trots det kommer ingenting av större värde ur det. Jag är inte speciellt imponerad, kanske ska han sluta spotta ur sig album och faktiskt lägga ner lite tid på att få in lite mer känsla i låtarna.

HHHHHHH