AOR
L.A Temptation

Okej, om inte bandnamnet och skivbolaget är tillräckligt för att ni ska lista ut vilken genre detta enmansband med en miljon gäster tillhör kanske ni inte ska fortsätta läsa denna recension. Och det är inte en dålig gästlista han har skrapat ihop denne Slama, en massa stora namn från genren finns representerade, något som förstås borde borga för ett högklassigt album. Men vi vet alla att inom musiken finns inga självklarheter så det skulle likaväl kunna vara det motsatta, varför det alltid är bäst att lyssna på alla album så förutsättningslöst man kan. Skivomslaget är hyfsat flott får man ändå säga, inte för att det direkt får mig att tänka på Los Angeles men det är onekligen ganska fint ändå.

Det här är ett högklassigt producerat musikalbum med en ljudbild som är musikens motsvarighet till Leonardo da Vinci, Monet eller någon annan storhet inom den konstformen. Det är verkligen tillrättalagt in till minsta detalj, Slama har gjort ett produktionsarbete som skulle få Charles Ingvar Jönsson grön av avund. Tack vare att det används så många olika instrumentalister och sångare får albumet också en varierad stilistik, självklart väl sammanhållen eftersom Slama skrivit låtarna och stått för produktionen. Det finns verkligen inte mycket att anmärka på när det gäller produktionen, vad produktioner anbelangar kommer du nog inte få höra många som kommer i närheten av denna fantastiska ljudbild.

Risken med sådana detaljplanerade och väl tillrättalagda ljudbilder är dock att det kan tendera till att kännas som en ganska steril upplevelse att lyssna på albumet, och det är lite grann av den känslan jag får av detta album också. Det lyfter inte riktigt hela vägen, alla låtar är grymt bra och så välgjorda men ingen av dem får mig att haja till och verkligen ta notis, det känns mest som något ”inoffensive” som de säger i Kalifornien som fungerar bra att ha i bakgrunden i till exempel en butik där de inte kommer att störa eller påkalla någons uppmärksamhet. Jag tycker egentligen bara att det tänder till lite grann när Paul Shortino står vid mikrofonen i femte spåret, annars känns det mest som att låtarna bara passerar utan att jag lägger någon större vikt vid dem. De är grymma låtar men på något sätt talar de inte riktigt till mig och det trots att Göran Edman en av de bästa sångarna som finns sjunger på flera av spåren som det Second Chance at Love där han låter totalt ointresserad precis som gitarrsolot och trummorna och så känns det på hela albumet och egentligen är det väl inget spår som direkt sticker ut även om det femte åtminstone har lite energi och inte känns lika stelt som resten av albumet.

Mycket fint album, kanske det bästa AOR-albumet 2012 men samtidigt känns det lite stelt, lite sterilt och inte så bra som det skulle kunnat vara. Jag tycker att de borde a släppt loss lite och kanske även tagit ut svängarna för det här är ett album som hade kunnat vara hur bra som helst, nu är det mest bara tillrättalagt och perfektionistiskt. Ett album helt utan känsla tycker jag och för mig, utmärkt producerat och perfektionistiskt framfört men för mig handlar musik mer om känsla än att stelbent spela och sjunga sin del. L.A Temptation är helt enkelt bra men inte så bra som den hade kunnat vara.