Soulicit
Parking Lot Rockstar

Hell Yeah! Hell Yeah! Börjar Soulicits debut album 'Parking Lot Rockstar' som nu äntligen kommit till Europa efter nio månaders succé i hemlandet borta i väst (USA) och det är inte svårt att se varför albumet varit framgångsrikt för det är hederlig traditionell Amerikansk rockmusik så som Amerikanerna vill ha den. Men kommer vi Européer vara lika entusiastiska? Jag skulle nog besvara den frågan med ett något pessimistiskt "tveksamt" - inte för att Soulicit är dåliga eller att 'Parking Lot Rockstar' inte förtjänar framgångar även här, utan för att albumet känns så urtypiskt Amerikanskt i sin stil och Europa har normalt sett aldrig riktigt hakat på Amerikansk musik särskilt entusiastiskt.

Personligen känner jag mig dock hyfsat entusiastisk, i synnerhet gällande bandets långsammare låtar och jag tycker att det låter riktigt intressant i spår som Beauty Queen, Complicated, Sticks And Stones och To Cold To Pray medan bandets snabbare spår i mitt tycke blir lite av en ballast för skivan. Hell Yeah, bandets topp 40 singel (på radiorock topplistan), är kanske skivans sämsta låt enligt mig och jag tycker de där riktiga rocklåtarna mer gör bandet anonymt än uppseendeväckande och intressanta som de förmodligen haft som mål. För mig hade gärna kunnat skippa de snabbare låtarna eftersom de är ungefär lika nödvändiga för skivan som ormen är för Edens Lustgård - något som i slutändan troligtvis mest kommer kännas som ett stort misstag, men samtidigt hade nog albumet känts ganska tråkigt utan dem för redan nu är mer än hälften av låtarna antingen långsamma eller i det långsammare mellanregistret och det är inte alla av dessa som låter särskilt bra heller i ärlighetens namn.

Sångaren heter Darick Parson och hans sångsätt och -röst låter kusligt vanlig för genren - stark, kraftfull och len som smör samtidigt som den har den där knapriga, krispiga känslan som sångare i genren vanligtvis har. Jag tycker Daricks röst är mestadels ett positivt inslag sett till hur pass bra den låter, men den är samtidigt ingenting som kommer göra att man lägger märke till Soulicit eftersom det likaväl kunde ha varit Chad Kroeger i Nickelback eller någon annan av dessa Amerikanska rocksångare som sjöng och musiken är inte heller den tillräckligt egen för att särskilja Soulicit från t.ex. Nickelback. Men goda nyheter för den som gillar Nickelback och/eller band i samma stuk som dem för jag har svårt att se en enda anledning till att ni skulle ogilla Soulicit.

Gunget från gitarrerna är tillräckligt för att få mig att röra mig tillsammans med musiken, balladerna är behagliga och mid-tempo utbudet som dominerar skivan har några riktiga guldkorn. Musiken är nedskalad och enkel med ingenting mer än det mest nödvändiga: gitarrer, bas, trummor och sång - men inte på ett sätt så att det känns fattigt. Ljudet är bra och låtarna flyter på bra med ett skönt flöde där det aldrig känns som man blir utkastad i regnet eller fastnar i någon form av tomrum där det känns konstigt och genant och man inte förstår varför de gjort som de gjort. Allting känns hyfsat logiskt och förnuftigt, utan att gå till överdrift dock, och som helhet tycker jag att 'Parking Lot Rockstar' bjuder på bra musik framförd väl och presenterad på ett bra sätt.

Så varför skulle vi inte gilla det på den här sidan Atlanten då? Tja, det finns t.ex. ett par låtar på 'Parking Lot Rockstar' som inte är särskilt imponerande. Förutom inledande Hell Yeah tycker jag You Are The Song och Blow Me Away är albumets svagaste spår och problemet med dem är att de inte bjuder på någonting speciellt någonstans - Hell Yeah är en vanlig partyrockare, You Are The Song känns som Sticks And Stones fast att man plockat bort refrängen och Blow Me Away känns väldigt mycket som en Nickelbacklåt och inte det minsta egen, vilket jag tycker är någon form av grundkrav för att göra musik under eget namn - att det låter åtminstone det minsta eget. Men nog har 'Parking Lot Rockstar' mycket att erbjuda oss Européer, i alla fall de av oss som tycker om Amerikansk rock, och gillar du stoner rock eller i allmänhet lite bluesiga inslag i din rock så tror jag Soulicit är något för dig. En skiva som bjuder på mycket bra och som visar upp ett band som mycket väl kan bli ett av de största inom genren. Det här är bara deras första steg ut i världen...

HHHHHHH