Band:
Jonas Hermansson: Vocals & Guitars
Nisse Westfelt: Drums
Joakim Hemming: Bass Guitar
Diskography:
Debut
Guests:
Mats Levén
Eric Dubowsky
Johan Carlsson
Info:
Peter Månsson (prod)
Released 2011-01-19
Reviewed 2011-01-20
Jag vet inte hur många gånger jag under 2010 fick meddelanden om att Treadstones album snart skulle släppas. Skivan som egentligen var tänkt att släppas i höstas släpps i alla fall nu äntligen och det är verkligen på tiden för den här skivan har inte varit värd att vänta på - 'A New Day Sun' borde ha kommit för hur länge sedan som helst, att vänta på något så här bra borde nästan vara kriminellt. I alla fall tror jag alla som uppskattar Foo Fighters trallvänliga hårda rock tycker det.
Det är i huvudsaken melodierna som står i fokus på Treadstones efterlängtade debut. Tunga gitarrer varvas med förstärkta refränger där man backar upp med extra gitarrer och körer och hyfsat uppskruvat tempo. Jag tror främsta anledningen till att jag tänker på Foo Fighters hela tiden är att gitarrerna har i stort sett samma distning som dem. En annan anledning kan vara att musiken i allmänhet faktiskt har ungefär samma struktur även om sångaren har en ganska annorlunda röst mot Dave Grohl.
Jag tycker dock inte att det hjälper någon särskilt mycket att sitta och tjata på hur likt och olikt ett annat band detta är. Treadstone kommer själva kunna skapa sig ett namn i storlek med Foo Fighters om de fortsätter trumma på i samma stil som man nu har börjat. Singlarna Six Feet Under och S.O.S. har gjort succé både i radio och på musik-tv. Videon till Six Feet Under skapade en hel del medial uppmärksamhet när den spelades in och läckte ut till pressen eftersom bl.a. mediahoran Paris Hilton är med i den på ett hörn. Balladerna Seven Seas och Bury it Deep kan på egen hand trollbinda en hel generation kärlekstörstande tonåringar och albumet som helhet saknar uppenbara svagheter. Det finns ingenting jag känner låter vare sig dumt eller opassande. Som helhet låter det istället välgjort, moget och finputsat på in i minsta detalj. Dessutom är ljudet väldigt bra, vilket jag alltid tycker kan göra skillnad på minst ett poäng i slutresultatet mot en skiva där det slarvats i mixning och master.
Treadstone gör en i allmänhet ganska traditionell tung melodiös hård rock/hårdrock. De lyckas hitta ett riktigt skönt flöde och varierar sig bra i tempo och utbud, utan att lämna sin grundidé. Jag tror att Sverige minst har fått sitt nästa Takida i Treadstone men jag förutspår att Treadstone kommer gå betydligt mycket längre, i alla fall internationellt, än vad Takida lyckats med, även om de med denna skiva troligtvis inte kommer kunna toppa megahiten Curley Sue. Det får bli på nästa skiva, helt enkelt.
Även om Treadstone med sitt debutalbum kanske inte riktigt når upp i samma kvalité som "förebilderna" Foo Fighters är detta en skiva som det skulle förvåna mig mycket om den i slutet av året inte toppar listorna bland årets debuter. Det kan jag garantera redan nu i januari.
HHHHHHH
