Sonic Station
s/t

Melodiös rock/AOR-Westcoast från Sverige, ganska ovanligt eller hur? Det är vad Sonic Station är, ett storslaget projekt av Alexander Kronbrink som lärt sig sitt hantverk genom arbeta med Jazzstjärnan Jonathan Fritzén som jag aldrig hört talas om men å andra sidan är inte direkt Jazz en del av mina musikaliska preferenser. I detta projekt finns inte mindre än fyra olika sångare, två manliga och två kvinnliga som delar på uppdragen, inte jämnt sinsemellan men det antar jag har med deras olika karaktär som sångare och låtarnas karaktär. Skivomslaget är designat av Nello Dell’Omo och har en väldigt spännande och tilltalande karaktär och stilistiskt indikerar att det är något i stil med lite mer tillbakalutat melodiös AOR-musik. En sak som mer ska sägas ät att Sonic Station inte är ett speciellt internetsökvänligt bandnamn då det finns massor som verkar kunna härledas till det, albumet borde ha fått ett annat namn för att underlätta för den som söker efter information i internetsökmotorer som Yahoo eller konkurrerande aktörer.

Väldigt melodiöst är vad som slår mig först när jag lyssnar på Sonic Station, i låtarna som Magnus Bäcklund sjunger får jag en stark känsla av att de lyssnat på Chicago och vill efterlikna hur de låter. Avkopplande tillbakalutat melodiös rockmusik tycker jag att man kan kalla det utan att bomma målet särskilt mycket. Ljudbilden är varm, vänlig och inbjudande och jag tror inte att någon kan kalla det olämpligt för någon, radiovänligt och popinfluerat tycker jag är andra ord som kan nämnas precis som att det svämmar över med influenser från 80-talet. Åttiotalsrock lite grann i Chicagoanda men med en betydligt mer modern ljudbild, tempot är oftast ganska lågt men det rockar till sig lite här och där men aldrig genom att bli hårt och tungt utan genom att öka tempot. Trumpet och sådant förekommer också och ger i en jazzig känsla i till exempel det fjärde spåret Hold on to Me och på det hela taget känns det sett till produktion och genomförande som en väl genomarbetad och kvalitativ produkt. Albumet har elva spår och speltiden är dryga 46 minuter där ett spår är ett instrumentalt intro, sedan sjunger en manlig sångare i fyra av spåren och en kvinnlig i fem; ett av spåren är en duett med Magnus Bäcklund och Marika Willstedt, den sistnämnde är för övrigt den som fått det största förtroendet att sjunga på albumet.

Jag sade tidigare att det känns som en väl genomarbetat kvalitetsprodukt sett till ljudbilden, när det gäller låtarna tycker jag att de snarare känns överarbetade och lite för putsade och polerade så de förlorar lite av sin själ. De är bra, låtarna och de smälter lätt och kräver inte någon större ansträngning av dig som lyssnare att ta in, vilket i sig kan vara positivt då du lätt faller för musiken men jag saknar något trots den genomgående höga kvalitén, de kompetenta sångarna och den fina ljudbilden. Jag saknar känsla och själ och två spår som illustrerar denna överarbetning kan sägas vara spår fyra Hold on to Me som är en snyggt Jazzig pjäs med trumpet och allt det där men den passerar bara på något vis och detsamma gäller efterföljande You Have to Let Me Go som är det enda spåret där Tove Lo sjunger och det rockigaste och tempostarkaste spåret på albumet. Tove har en jättefin passionerad röst men ändå griper inte spåret tag i mig, det känns som att man polerat bort den där råheten man hör i hennes röst och spåret blir ännu ett snyggt putsat hisspår. Det är så bra och så trevligt att lyssna på detta album men det är för välputsat och har tappat den där lilla x-faktorn som de bra albumen har, den försvann i studion under efterarbetet med låtarna. Bäst är det i alla fall när Marika Willstedt sjunger, och sjunde spåret Running Through the Night är bäst, då får man ändå en glimt av vad det skulle kunnat vara.

På många sätt ett fantastiskt album men så fort jag verkligen börjar lyssna är det också lite deprimerande då det känns så själlöst, lite grann som en robotproduktion likt åttiotalets musikaliska passion tämjd genom dagens teknik. Inget ont om superputsade ljudbilder, jag gillar sådant men musik handlar om passion och känsla också och den måste skina igenom på något sätt. Jag kan inte säga att detta inte är något att lyssna på för det är bra men jag skulle hellre spendera min tid lyssnandes på Chicago eller ett par andra av deras samtida band för vad de hade, det saknar Sonic Station även om de tekniskt sett är överlägsna.