Reinxeed
Welcome to the Theater

2002 släppte det Holländska, och på Hallowed ständigt hyllade, musikgeniet Arjen Anthony Lucassen skivan Star One 'Space Metal' som likt 'Welcome To The Theater' är ett tematiskt album fylld med filmrelaterade låtar som ligger skaparen nära hjärtat och inspirerat till musik och lyrik. I Arjens fall var det science fiction och i synnerhet rymdfilmer som verkat som inspiration till musik och lyrik medan Tommy "Johansson" Reinxeed (jag säger så bara för att jag tycker den mannen är så fånig i användandet av sitt smeknamn… Johansson, ha!) har blandat och tagit lite här och var bland filmer han gillar. T.ex. öppnar albumet med den Jurasic Park-inspirerade Life Will Find A Way, följt av lite Star Warskrafter i Follow Me, superhjältemusik i Save Us o.s.v. tills det avslutas med Indiana Jones i Temple Of The Crystal Skulls. Utöver detta öppnas albumet med introspåret Welcome och avslutas med samlingslåten Welcome To The Theater.

Det finns ett tydligt problem som jag märker på en gång när jag spelar detta album: var är eftertanken? Var är det storslagna som samtliga av dessa filmer bjuder på? Tempot är ruttet högt nästan hela vägen genom hela skivan och utöver några symfoniska arrangemang som klipps in då och då låter det mesta materialet identiskt i låt efter låt med mest bara den kraftigt forcerade lyriken som skiljemärke. Det hela känns väldigt snabbt ihopslängt och lite likt '1912' - som släpptes förra året och handlade om Titanic som sjönk just 1912, 99 år innan albumet släpptes - känns musiken till största del skriven efter någon form av billig power metal-plattformsmall och lyriken passar långt ifrån alltid in i musiken.

För ungefär tio år sedan var power metal det största som hänt hårdrocken på närmare tio år. Band som Hammerfall, Edguy, Sonata Arctica och Rhapsody Of Fire ledde ett tåg av framgångsrika band som tog tillbaka hårdrocken till topplistorna efter att ha varit skrämmande frånvarande sedan 90-talets början, dödad av en våg av deprimerande amerikansk rock som grunge, nu-metal och emo. Nu, ytterligare tio år senare är power metal ganska mycket passé men de fyra stora som lyfte fram genren till allmänhetens fokus är fortfarande idag i allra högsta grad aktiva och (nästan) lika populära fortfarande. Med sig i denna våg drog dock dessa band med ett hundratal av mindre framgångsrika band från alla möjliga platser i världen. Där fanns Spanska band som Arwen, Dark Moor och Red Wine. Franska band som Alkemyst och Heavenly, Italienska band som Secret Sphere och Elvenking, Danska band som Iron Fire och Anubis Gate samt Svenska band som Steel Attack, The Storyteller och Cryonic Temple. Inget av dessa band fick mer är mindre framgångar trots att de flesta av dem gjorde ganska bra musik av den enkla anledningen att de inte kunde sticka ut tillräckligt från massan av power metal som skingrade sig då. Tio år senare är massan betydligt glesare och det Reinxeed har gjort är att i stort sett rakt av kalkera dessa bands musik och sätta ihop det till… en skiva som låter som en blek kopia på bleka kopiors musik.

Skivan saknar helt det emotionella spelet och lyrik och musik är måhända inspirerad av filmer de flesta av oss sett men den känns inte inspirerande alls att lyssna på. Arjen Lucassen hyrde in gästsångare att hjälpa honom att illustrera filmerna han valde. Det har inte Reinxeed gjort utan Tommy sjunger själv allt utom vissa bitar som övriga bandet hjälper honom med (och så har de någon kvinnlig röst som sjunger tre ord i en av låtarna). Arjen hade långa partier med instrumentala sträckor i både höga och låga tempon mellan sångpartierna… det har inte Reinxeed. Här går i stort sett allt i högsta hastighet och det som inte gör det är så kort och känns så dåligt intryckt mitt i allt att det inte berör för en sekund ens. Skulle filmmakarna höra detta skulle de förmodligen bli illamående. Det är ett patetiskt försök att göra storslagen power metal med bombastiska inslag som slutar som en platt, trist historia som inte ens skrapar på känslornas yta som de låter. Musiken är dålig, sången är dålig, produktionen är sådär, men absolut inte bra och hela genomförandet känns som ett dåligt power metal-album och ett ännu sämre temaalbum.

Inte mycket är rätt med den här skivan, det enda som är någorlunda är de symfoniska arrangemangen men de är intryckta väldigt klumpigt mitt i allt och alldeles för korta för att på något sätt kompensera för allt annat som inte fungerar… jag menar, de har till och med stavat fel i skivtiteln. Pinsamt dåligt!