Prayer
Danger in the Dark

Jag är ingen fan av musik med religiösa inslag, det vet många av er som regelbundet läser Hallowed. Oavsett vilken religion och ståndpunkt tycker jag att musik handlar om sång, instrument, melodier, känslor och rytmer - inte om specifika budskap och så fort man börjar kompromissa med musikens grunder för att belysa ett ämne så tappar oftast musiken sin själ och anda för det där andra som försöker belysas. När så ett band kallar sig Prayer börjar ilande känslor sprida sig uppåt längst ryggraden redan innan jag hört första tonen spelas. Tack och lov är det allt som ger dem vibbarna.

Prayer kommer från norra Finland och låter som en korsning mellan power metal och AOR där keyboards talar i tungor samtidigt som gitarrerna bjuder på riktiga högmässor. Tempo och tyngd är mer åt AORen än power metal, men låtstuket tycker jag går den omvända vägen. Hade jag inte vetat bättre hade jag gissat på att det var Kai Hansen som hoppat in för att sköta sången då Tikkanens aningen runda och svamliga röst påminner om det tyska geniets nästan lika mycket som en snara. Han sjunger inte "hevvy metall junivörse" utan har bytt orden till "dänjer inn de dark" och "noböddy löves ju" men tonläge och sångstil är läskigt lika.

Varför bandet valt att kalla sig Prayer framkommer inte riktigt men är det någon som bett om att få en snygg blandning av power metal och AOR eller melodiös rock så har ni fått era böner hörda. Prayer gör, lite likt sina landsmän i Human Temple, musik som i huvudsak står rotad i 70- och 80-talets populärrock, men jag kan inte hjälpa mina tankar att ständigt skena mot power metal-hållet där i synnerhet andra halvan av 'Danger In The Dark' har åtminstone några tår, om inte en hel fot. Det är väldigt mycket keyboards i musiken och ibland går mina tankar t.o.m. och hälsar på Van Halen i de stunder när de var som mest klaviaturbaserade. Det liksom "hoppar" runt keyboards över hela skivan och ibland är det lätt att tro att man färdats tillbaka till 1984.

Känslan av pudelrock är svår att skaka av men det är inte tal om ett nytt Def Leppard i Prayer, snarare ett band som försöker parkera sig bland Journey och det där riktiga AOR-sällskapet. Särskilt lyckat är det dock inte då det saknas både hit-låtar och den där riktiga hit-känslan på 'Danger In The Dark'. Kvalitén är stabilt hög genom hela skivan, men det saknas toppar och någonting som gör att albumet känns så där högfärdigt intressant som ett riktigt bra album bör göra. Det känns varken tidlöst eller som något som skulle fungera överallt. Ingenting riktigt glänser, varken produktion, instrument, sång eller alltså de enskilda låtarna.

Så vad får vi av Prayer egentligen? Det är väl inte den bästa skivan jag hört, men det är ett stabilt bra album som aldrig blir riktigt dåligt. Det känns inte överdrivet intressant och samtidigt inte heller ointressant. Med andra ord, vad vi får är ett album värt sin vikt i koppar. Prisvärt och användbart, men det glimmar inte. Det är helt enkelt stadigt och stabilt på godkänt, varken mer eller mindre.

HHHHHHH