Mollo/Martin
The Third Cage

Den tredje buren och tillika det tredje albumet i kollaborationen mellan välkände sångaren Tony Martin och den troligen inte lika välkände gitarristen Dario Mollo som dock har ganska många fina kollaborationer på sin CV. Det verkar onekligen som att det är metalmånad på Frontiers i januari, kanske är det kylan som gör att lite hårdare kompositioner får komma fram, heavy metal handlar det om i fallet Mollo/Martin. För er som nu inte känner till Tony Martin är han nog mest känd för sin tid i Black Sabbath, jag minns själv den förträffliga Headless Crosskivan där han visar att han efter Dio är den bästa sångare Sabbath haft. Dario Mollo å andra sidan har jobbat med Rainbowbekante Graham Bonnet, han har också spelat in musik under epitetet Voodoo Hill då han haft Deep Purplebekante Glenn Hughes som sångare så ni ser, inte allt tokiga samarbeten på denne man heller. Nu slår de alltså sina påsar ihop för tredje gången och hittills verkar de blivit positivt mottagna för The Cage och The Cage II, ni ser vilka fantasifulla namn de hittar på åt sina album.

Sa jag Headless Cross? Tänk er den stilen på Black Sabbath och tänk er sedan med lite mer modern och putsad produktion och lite mer i dur så har ni en aning om hur Mollo/Martin låter. Annars om ni inte hört den nämnda Black Sabbathskivan kan vi väl säga rätt klassisk heavy metal med en klassikt komptetent rockröst ovanpå. En del virtuoseri med gitarren smyger sig också in här och där bara för att visa att det minsann står en gitarrist bakom, antagligen är det inte så förstås med det låter bra. Låtarna är ganska lättillgängliga och medryckande, lite arenarockvibbar men i hårdare tappning skulle man faktiskt kunna säga. Det blir låtar som är lätta att sjunga med i, lätta att ta till sig men tack vare att de har fler lager än man först kan ana håller det sig också fräscha längre, lite grann som bakelser med konserveringsmedel kan man kanske likna det. Melodiöst är ett ord jag kan lägga till där med tanke på att melodierna tar stor plats utan att det är överdrivet melodiöst då det fortfarande känns väldigt mycket som heavy metal. Den tredje buren har tio galler och det tar femtio minuter att knäcka dessa och komma ifrån den.

Jag tycker att man nog kan konkludera att månaden från Frontiers är väldigt bra i Januari, högklassiga skivor rakt igenom och för er som gillar heavy metal kan jag definitivt rekommendera denna skapelse då den är medryckande, tung, välskriven, spännande och väldigt bra, Tony Martins röst till den här musiken passar minst lika bra som att sätta en handske över handen för att skydda sig mot den rådande kylan utanför. Jag tycker att de träffar rätt med allt material och känslan går tillbaka till klassisk heavy metal men med snyggare produktion, det är rakt på men samtidigt hyfsat varierat och definitivt uppbyggt på ett sätt att man inte tröttnar efter några genomspelningar så vad heavy metalalbum gäller är det svårt att hitta många som överträffar vad vi får av Mollo och Martin.

Det finns flera riktigt snygga och minnesvärda spår som inledande Wicked World, det fjärde spåret One of the Few är ett annat sådant där riktigt medryckande spår som sätter sig direkt i medvetandet och stannar där och sedan spår åtta för att göra det till en trio, Don’t Know What it is About You som är ett klassiskt heavy metalrockspår som har en riktigt snygg refräng och bra melodier som gör att man gärna lyssnar om och om igen på detsamma. Så på det hela taget ett lyckat album, det håller väl genom alla låtar och det är en skiva jag gärna väljer att spela och inte tvingar mig till det som kan vara fallet med vissa album jag recenserar.

Klassisk heavy metal som den ska låta tycker jag personligen, väldigt bra album.