Persona Non Grata
Quantum Leap

Ja, vad ska man tro om ovälkomna greker som svänger sig med fysiktermer? Om vi tittar på omslaget kanske något som närmare sig mina hemtrakter musikaliskt, den progressiva metallen kanske? Om jag läser informationen hamnar dessa partikelfysiker i samma gränsland som band i stil med Poverty’s No Crime, Vanden Plas, Dream Theater, Fates Warning, Symphony X är alla band som räknas upp och band jag gillar. Men samtidigt har jag sett det så många gånger förr hur band som jämförs med storheter sedan glömt bort vad som gjort dessa band till vad de är och snöat in på det tekniska och krångliga och gjort album som är lättglömda. Nu ska vi dock inte utgå från att så kommer vara fallet med Persona Non Grata, de kanske har ett fantasifullt sinne vilket är ett måste för att lyckas med denna typ av musik.

Sa någon att fattigdom inte är ett brott? I den trakten kan vi faktiskt säga att detta band befinner sig, deras musik har en inbjudande ljudbild och under första delen av albumet också en ganska medryckande stilistik som dock övergår i alltmer komplicerad musik ju längre in på albumet vi kommer. Vi känner igen de progressiva elementen med diverse keyboardvirtuoseri, gitarronani, takt och tempobyten om vartannat och atypiska strukturer precis som det ska vara inom det progressiva. Sångaren har inte den högtonade James LaBrierösten utan ligger mer år Ray Alder och ni som är progressiva fans bör veta precis vad jag snackar om när jag säger de namnen om ni inte gör det vet jag inte varför ni kallar er progressiva fans. Hursomhelst han har lite lägre ton och letar sig inte direkt upp i falsetterna, keyboards och stämningar har en ganska stor roll i den musikaliska bilden kan man också säga men samtidigt konstatera att det är ganska så typisk progressiv metal egentligen. Vi talar här om ett album om elva spår och dryga 57 minuters speltid.

Bandet har en låt som heter Diversity, är det för att övertyga lyssnare om att de är varierade? Men dessa ovälkomna kan väl knappast sägas återuppfinna den progressiva metallen, snarare är det så att de gör den helt enligt de mallar som finns och allt du kan förvänta dig står att finna på albumet, inte så att jag får ondskefulla känslor men om jag vill ha omväxling är det vettigare att titta på nionyheterna faktiskt. Jag ska väl dock tillstå att Persona Non Grata är ganska bra och kompetenta musiker, med det är inte så att de vare sig griper tag i mig eller ger mig en hjälpande hand att hållas fängslad i deras musik ända till resans slut. Det börjar bra tycker jag men det är ingen större tröghet i albumets flöde och det dör av ganska fort och somnar av lite grann vilket jag skulle sörja om jag vore en i bandet.

Det känns lite grann som att detta band gör om samma synder som så många andra progressiva ynglingar, det blir för komplicerat och inte ens den riktigt bra trion av låtar som inleder albumet kan helt åstadkomma upprättelse för dessa synder. Den ständiga käpphästen finns där, albumet är för långt och efter de tre första spåren finns det ingenting som griper tag i mig, ingenting som känns uppfinningsrikt i stil med band- och albumnamn det känns som att de lyckades med tre spår och seden gick resan mot sitt slut och glömdes bort mer eller mindre med bra men intetsägande låtar. Inte så att detta album är ovälkommet i en potentiell skivsamling men inom genren har allt de gör gjorts förr och gjorts bättre, det här känns som ett kompetent album men inget man direkt känner sig upplagd att spendera en timme på. Om vi ska jämföra det med bilar så känns det som en Volvo, säker, trygg och bra men inget man vill ha egentligen.