Niobeth
Silvery Moonbeams

Silvery Moonbeams är det kvinnofrontade spanska metalbandet Niobeths andra album, ett album som av allt att döma också blivit deras svanesång på grund av osämja inom bandet. Bolaget ska ha erbjudit gitarristen Jesús Díez att driva bandet vidare då han ska ha rätt att göra det men i uttalandet som finns på bandets och bolagets webbsida säger han att han och sångerskan Itea startade projektet tillsammans och han inte ser någon anledning att driva det vidare på egen hand. Nåväl, egentligen är det väl inget som spelar någon större roll för detta album även om det alltid är trist när saker går överstyr som verkar ha skett i detta band. Silvery Moonbeams heter albumet som släpptes i september 2011 och trots det ger en webbsökning på bandets namn och albumet mest bara träffar på platser där du kan ladda ned albumet olagligen vilket suger ganska fett måste jag säga (det börjar bli dags att ställa krav på att folk ska arbeta gratis inom alla sektorer om man inte vill betala varför ska man tjäna pengar? en parentes). En recension har jag dock hittat och den var odelat positiv och en till recension dök upp genom att kika på bandets webbsida och den var också väldigt positiv så antagligen har vi att göra med ett bra album här. En sak är åtminstone bra och det är konstverket som är riktigt snyggt.

Musikaliskt är det annars vad som ofta kallas gotisk metall, kvinnofrontat i powermetalstil med symfoniska undertoner och körer. Ett band som kommer i åtanke är Operatika som låter ganska likt, även tidigare Nightwish innan Marko Hietala kom in i bandet. Sången är i sopranstuk men det förekommer en lite manlig sång och sådant också, kanske för att bryta mönstret och även något talat parti och sådant. Atmosfäriskt är ett annat ord som kommer i åtanke när man lyssnar, det finns väldigt mycket stämningselement i musiken som adderar ett ganska stort djup men också många lager att upptäcka för den som lyssnar. Produktionen är ren och snygg och jag tyckte när jag lyssnade första gången att det fanns ett spår av Finnvox där i bakgrunden och när jag tittade på informationen i häftet stod mycket riktigt Mika Jussilas namn där, han har stått för masteringen. Albumet har annars tolv spår och det spelas under en timmes tid, en timme under vilken vi får höra musik av många olika karaktär med tempoväxlingar, stråkar, stämningar, lån från diverse genrer, epos och visor, allt förpackat i en sammanlänkande ljudbild som håller en väldigt stilistiskt varierad skiva enhetlig.

Storslaget är ett ord som slår mig när jag börjar lyssna på detta album, det är pampigt och starkt och jag tycker att hon sjunger väldigt bra den här Itea. Jag skulle vilja säga att hon sjunger lika bra som hon tror hon ser ut, eller nästan så. Om min beskrivning av musiken i stycket ovan inte var tillräcklig kan ni ju alltid titta på omslaget, det låter som omslaget gör gällande att det ska låta. Hög kvalité på musiken rakt igenom skulle jag vilja säga, dessutom kompetent låtförfattande och ett solitt framförande som skapar ett riktigt lyckat album. Låt oss säga så här om du funderar på kvalitén, Nightwish släppte i slutet av förra året ett riktigt bra album och detta album överträffar finnarnas på väldigt många områden så det är troligen det bästa sopranfrontade metalalbumet sedan The Calling av Operatika som släpptes 2008.

Om jag ska peka på en svaghet så är det spellängden, en timme är lite i längsta laget även om det är ett varierat material som ibland når riktigt, riktigt höga höjder. Om jag ska fortsätta peka, då på några sådana har vi andra spåret Eclipse och sedan gillar jag verkligen adaptionen av Polovtsian Dances, riktigt lyckat och bra. Så om de hade kapat lite, kanske i längden på vissa låtar och skalat bort en sådär tio minuters speltid hade jag varit riktigt lycklig över vad jag fått höra, visserligen kan jag inte säga att jag är olycklig över resultatet i detta fall heller för det är väldigt bra, synd bara att det troligen är det sista vi hör av bandet om de nu inte kommer till sans och överkommer sina meningsskiljaktigheter.

Nåväl, som svanesång kan man tänka sig betydligt sämre alster, de säger onekligen farväl med eftertryck, även om det nog inte var tänkt som ett avsked.