Krisiun
Arise From Blackness

När They Call Me Death inleder 'Arise From Blackness' med ett mardrömslikt brölande reagerade min sovande katt med att hastigt resa sig upp och stirra ängsligt omkring sig för att försöka lokalisera var detta förfärliga oljud kunde komma ifrån och jag förstår henne, för det bröl som Krisiun ger oss är allt annat än lugnande och vackert - det här är riktigt, riktigt hiskeligt!

Några månader innan denna demosamling från Krisiun släppte Evocation en liknande kompilation och likheterna slutar inte där. Båda skivorna släpps av Century Media, båda skivorna bjuder på mörk black/death med inte allt för smickrande produktion och båda skivorna suger värre än en Bosch BSG8PRO1 dammsugare som säljs för ca 4 000 kronor i elhandeln och har en sugeffekt av hela 1800W. Faktum är att jag personligen nog hellre skulle ägna mig åt att lyssna på den dammsugaren i dryga 40 minuter än 'Arise From The Blackness' för jag skulle tro att det är väl den tid det tar att dammsuga igenom mitt hus, likväl som det är tiden det tar för 'Arise From Blackness' att gå från början på spår ett till slutet av spår 13, som avslutar skivan.

Jag har full förståelse för att man släpper demosamlingar, det är inte bara en rolig grej utan även ett sätt att ge sina fans lite mer - det köper jag. Det är också ett sätt för skivbolaget att dra in pengar, tror dem, även om jag personligen tror att det kostar dem mer att göra promotion, sätta på ett skivomslag samt sammanställa låtarna i acceptabelt utförande än vad de någonsin kommer få tillbaka för sitt arbete i form av försäljning på de diverse källor att anskaffa sig musik som finns kvar i dag. Men det spelar liksom ingen större roll vad jag säger och tycker för i slutänden är det inte jag som bestämmer vad skivbolag, artister och fans gör - jag är bara mellanhanden som informerar fans om vad som släpps - vad jag sedan tycker tror jag inte många bryr sig särskilt mycket om. Mina åsikter är ändå så dumma så jag tror inte det är vägledning man läser dem för, det är nog snarare att få sig ett gott skratt. Något som är väldigt svårt då man lyssnar på Krisiun (förutom när Kakan reagerade som hon gjorde på They Call Me Death förstås, för då skrattade jag högt och länge).

Så hur låter 'Arise From Blackness' mer konkret? Ska jag göra en målande beskrivning skulle jag nog beskriva den så här: tänk er en åtta meter hög och sex meter bred målarduk som är målad helt i olika nyanser av svart och sedan med någonting gråaktigt och slemmigt som täcker upp ungefär 2x2 meter mitt på tavlan. Det slemmiga, gråaktiga är en pöl av galla som jag just spytt upp på detta svarta elände. Svart kan inte nyanseras, inte heller detta så det där "olika nyanser av svart" är ett paradox - en beskrivning av något som helt enkelt inte är möjligt - ungefär som smarta människor och vettiga jämtar (det är bara en av naturen omöjlighet). Precis som ett nyanserat Krisiun. De är så dåliga att man spyr av det, men de är också så dåliga att de inte är värda att ödsla maginnehåll i spyorna så det är bara galla man spyr.

Men varför då? Varför är de så dåliga? Den främsta orsaken till att jag tycker det är nog deras sångare som låter som han satt ett glas för munnen efter att han pressat in en tvättsvamp i munnen (direkt efter att han noga tvättat en offentlig toalettstol som ingen tvättat på några månader) och sedan spelat in hur han håller på spy genom svampen in i glaset - genom glaset. Gitarrerna är nedmixade till typ fjärde källarplanet och hörs någonstans långt borta genom ett muller av ljud från bas och trummor som båda verkar ha fastnat på samma hundradels sekund som de sedan upprepar ad infinitum - ungefär som det kunde bli på CD-skivor på den gamla goda tiden då man spelade CD-skivor och i synnerhet då man gjorde det på gamla stereoapparater (typ bergsprängare) med ett lock man öppnade och sedan stoppade ned skivan i. Gitarrerna låter väl någorlunda intressanta (i alla fall sologitarrerna - rytmgitarrerna låter lika enformiga som trummor och bas), men det kan ju också vara det faktum att man knappt hör dem som gör att man inbillar sig det också, svårt att säga.

Ska jag sammanfatta mina intryck från Krisiuns demosamling så blir nog sammanfattningen ganska enkel: nattsvart, uruselt och asdåligt! Det finns liksom inga vettiga skäl någonstans på den här skivan som gör att man kan tänka sig tycka om det. Det är liksom bara dålig raka vägen igenom. Usel produktion, värdelös sångare och kass musik. Jag har inte hört något Krisiun släppt efter det att dessa demolåtar spelades in i original, förutom 'The Great Execution' som släpptes för drygt ett år sedan och frågan var väl om det var tekniskt möjligt att förbättra sig mycket nog ifrån något som låter så här dåligt för att det ändå ska kunna nå högre upp än lägsta betyg, men uppenbarligen hade dem det eftersom den skivan fick ett steg upp på skalan (2/7). Hade vi haft en negativ skala hade denna fått sju på den skalan, nu har vi dock inte det men det smärtar verkligen och tar emot något obeskrivligt att faktiskt ge ett betyg på en positiv skala till något som låter så här, trots att det är det lägsta betyg vi kan ge. Bland det sämsta jag någonsin hört!

HHHHHHH