Unleashed
Odalheim

Svenska Unleashed har hunnit med en räcka album under sin karriär, jag har inte haft nöjet att titta på dem alla men senaste alstret As Yggdrasil Trembles fick nöjet att recenseras av oss. Den var inte alltför imponerande den skivan måste jag säga men det kanske kan vara bättre denna gång, omslaget ser dock inte alltför uppmuntrande ut men å andra sidan hur många dödsmetallskivor har snygga omslag? Inte många inom den mörkare kategorin av dödsmetall som detta band tillhör. Så vad ska man annars säga om Unleashed? de har en diger meritlista i form av album och verkar vara allmänt väl ansedda i sina kretsar så kanske har de några poänger som jag missade vid förra albumet så nu tar vi och tittar på detta nya album som fortsätter deras resa bland vikingar och annat ”spännande” som rör sig i de nordiska historiska berättelserna.

Musikaliskt är det vad som kallas dödsmetall enligt den traditionella skolan, brutalt och elakt är tanken med deras musik men jag är inte så säker på att det är så värst brutalt. Aggressiva riff och aggressivt musicerande men den långsamt släpiga grymtande sången gör att det inte känns så brutalt, en fördel är dock att det åtminstone går att höra vad sångaren säger till skillnad från många andra ”brutala” band där sådant inte är möjligt. Albumet har tio låtar och det tar dig inte ens fyrtio minuter att spela sig igenom det och det är väl inte direkt det mest varierade albumet jag upplevt i mitt arbete som recensent. Kanske är dock brutalitet något vi tolkar på olika sätt och de få recensionerna som finns för Odalheim verkar tycka att det är ett bra album så kanske träffar de rätt i sitt musikaliska snickrande.

Det är inte direkt så att jag känner för att spela detta album på mitt drakskepp, det är ett ganska segt album som inte direkt gör mig exalterad, inte heller vill jag sjunga med i vad jag hör. Albumet är ett ganska familjevänligt och barntillåtet sådant då det inte innehåller något som direkt upprör på något sätt och jag trodde lite grann att sådant var målet med musik som denna att skrämma barnföräldrar och skapa en känsla av underliggande ondska vilket de misslyckas kapitalt med. Produktionen är professionell och mogen, kanske trött efter över tio album på samvetet, det kanske inte är lika lätt att vara ond och uppseendeväckande och skapa den känslan hos lyssnarna efter så många försök. Odalheim känns mest som en gäspning om jag ska vara ärlig, som en trött vinterkväll när snön yr utanför husknuten och allt bara känns jobbigt i mörkret, det är så man bara vill krypa in under täcket och sova när man hör detta album.

Men kanske är det bra för vad det är, jag är inte direkt någon kännare av genren så kanske ska min åsikt ses mer på av de som gillar annan typ av hårdrock och inte av de som är insnöade på den så kallade primitiva eller brutala formen av extrem metall. Om ni är insnöade på den genren så finns det faktiskt några recensioner som hyllar detta album, jag tänker dock inte hylla det men inte heller direkt såga det för det är varken bra eller dåligt mest bara… ja, det är bara där på något vis utan att egentligen märkas.