Krisiun
The Great Execution

Att lyssna på Krisiun är som att bli misshandlad till döds. Den råa energi, hårdhet och tyngd detta band har totalt krossar varenda ben i din kropp, slår in din skalle och lämnar dig fullständigt lemlästad och sönderkrossad likt ett platt lakan på den hårda asfalten när det är klart. Jag kan helt uppriktigt se mig själv död på just det sättet när jag lyssnar på 'The Great Execution'. Jag känner mig brutalt och skoningslöst sönderslagen till döds av den här skivan - och det är inte menat som en komplimang.

Tempot är skoningslöst högt, trummorna är som kvicka knytnävsslag mot ditt skallben, basen är som hårda sparkar mot din brötskorg och sången hugger dig som bajonetter och tömmer dig på allt blod i kroppen, medan gitarrerna går på likt stora stenkrossarklubbor för att krossa ditt skallben. Korta, korta stycken i vissa låtar sänker de tempot, som om de hämtar andan innan de påbörjar en ny attack. Det är en fruktansvärd mardröm detta album, det är ont på riktigt… det gör ont på riktigt att lyssna på den. Jag fruktar stundtals för mitt liv, så illa är det.

Sluta gnälla nu din vekling, vad är det för musik egentligen? Det är dödsmetall, bokstavligt talat. Skulle jag döda någon skulle jag troligtvis spela den här skivan medan jag gör det. Det är sådant hat och sådan ilska i den här musiken att det nästan är läskigt. Enligt vissas beskrivning är det säkert ett klockrent exempel av metalcore detta, när sången låter som mörka rapningar och trummorna som haglande gevärsskott till ljudet av närmast gnisslande gitarrer (tänk er ljudet av gamla dörrar som låter) och en hamrande bas i stil med en tomgångskörande lastbil. Öka sedan volym till olidligt på alla dessa punkter, sätt samman allt och tänk er att det går i samma tempo som om det drevs av en Formel 1-motor. Då har ni Krisiun.

Jag vet inte vad jag ska tycka egentligen. Stundtals klipper de in ljud från akustiska instrument och andra ovanligheter. Stundtals är det riktigt välskrivet, men till största del är det bara olidligt. Tanken med albumet har säkert varit att göra det ondaste jävla hårdrockalbum världen någonsin sett… och det kan de mycket väl ha lyckats med. Det är då i alla fall bland det värsta jag hört. Men bra? Nej, det tycker jag inte att det är.

Det här albumet ger mig mardrömmar. Det är en 62 minuter lång mardröm av skoningslöst, makabert självdestruktivt misshandlande. Ett album att skänka till sin värsta fiende? Eller ett album att spela när du tänkt vara som Dexter. Annars har jag svårt att se varför någon skulle vilja utsätta sig för detta.

HHHHHHH