David J Caron
Thru Ever-Ending Black

Först trodde jag Caron hade varit snål och försökt göra det svårare för sin musik att spridas olagligt genom att bara ge en decimerad presskiva att recensera, men det visade sig att det var hans pressdistributör som snålat in på antalet spår som vi fick och efter ett litet samtal med Caron själv fick jag samtliga 28 låtar som finns på den här skivan.

En annan sak jag trodde i början var att tredje spåret, Time Machine, hade ett avhugget slut helt utan anledning, men det visade sig att det bara var iTunes som inte kunde hantera så här bra musik utan var tvunget att tysta musiken i förtid för att inte få överspänning.

Med sitt debutalbum 'Thru Ever-Ending Black' har David J Caron satt ribban högt för sin fortsatta karriär, vilket sällan brukar vara bra med tanke på hur svårt det är att leva upp till förväntningarna som kommer med det. Vissa har lyckats och de har då också lyckats bra - se bara på Arjen Lucassen, den rymdtokige Holländaren som också öppnade dörrarna till sin karriär med någonting riktigt svårslaget och sedan bara har blivit bättre och bättre hela tiden. Och det är soloartister som Lucassen, Michael Schenker, Uli Jon Roth, Axel Rudi Pell m.fl. jag tänker på då jag funderar kring vem och vad Caron egentligen är. Inte för att hans musik direkt påminner om någon av dessa herrars, utan just för viljan att gå sin egen väg och göra sin sak som övervinner kompromissen som kommer i att göra det tillsammans med andra, vilket förmodligen dock hade underlättat resan. Och vad Caron lyckats få ihop mer eller mindre helt på egen hand är verkligen imponerande. 'Thru Ever-Ending Black' är inte bara en skiva som är lång och full av låtar, utan även en skiva som bjuder på väldigt mycket roligt.

En annan sak jag resonerade kring i början var huruvida skivan försökte tematisera diverse filmer med låtarna på 'Thru Ever-Ending Black' eftersom jag tyckte mig finna alla möjliga referenser till kända äventyrsfilmer och -serier i musiken. Jag blev nyfiken och sökte genom lyriken för att få ett svar men det gjorde bara saker förvirrande, så efter lite konversation med Caron fick jag mitt svar - musiken är tänkt att vara djup, episk och lite allt det där som filmerna som jag kunde hitta referenser till också är tänkta att vara. Men låtarna handlar inte om filmer, det är uteslutande Carons egna inre tankar som hamnat på skivan. Alla eventuella referenser till annat är avsiktliga eller oavsiktligt förmodligen inte tänkta att referera till dessa, åtminstone inte direkt. Och det var väl ändå för väl, men jag kan ändå inte hjälpa att känna hur inledningen på Feels of Fire påminner om Twin Peaks temalåt (och att låten dessutom har ordet eld i titeln, vilket är det centrala temat i hela Twin Peaks, gjorde ju inte att dessa tankar försvann direkt) och hur det finns referenser till filmer i låttitlar som Time Machine, Unbreakable, Dark Of Night, In Me, The One m.fl. Dessutom nämns Cracken i låten Frozen Ice som har musik inte allt för främmande den i Pirates Of The Carribean. Samtidigt som det finns många referenser till film är det inga av dessa referenser som är särskilt specifika och det kändes skönt att få Carons definitiva besked om att de faktiskt inte heller var referenser till dem för även om det förmodligen inte gjort någon som helst skillnad visar det på att Caron i alla fall själv satt sin kreativa anda i spel och inte bara gör det enkelt för sig och plagierar andras mästerverk.

Så vad det är för typ av musik, som inte är tematiserad filmmusik, vi får höra på Carons debutalbum? Tja, musiken byggs upp av en rockig form av AOR, lite tyngre än vanlig AOR men ändå AOR och en aning storslaget utan att gå till överdrift med pampighet. David läfpavv en aning i sin sång och det gör att de stora ämnen han sjunger om (ödet, universum och hela den där biten) blir lite som en lågstadielärare berättar om dem. Fortfarande väldigt stora och omfattande, men ändå lite barnanpassade. Snälla farbror Caron och hans Casiosynth ackompanjerat med elgitarrer och lite trummor, trummor som Caron själv beskriver som "medvetet både vilseledande enkla ibland likväl som förbryllande komplicerade". Om de är så förbryllande eller vilseledande eller inte kan jag besvara på ett väldigt enkelt sätt: lyssna själva på skivan! Men allvarligt talat så hör då i alla fall inte jag några trummor som överdrivs åt endera hållet. Inte heller musiken tycker jag bryter några allt för extrema barriär åt endera höger eller vänster, däremot tycker jag att Caron lyckats sätta ihop en unik skiva likväl. En skiva som på något sätt är ordinär och låter som musik av denna typ brukar låta utan att göra det. Den är trots det en fräsch bris med mycket uppskattade idéer, koncept och sammansättningar som jag tagit emot med glädje.

Skivan släpptes redan i februari men det var först i oktober jag fick skivan och jag har sedan dess spelat igenom skivan ungefär 16 gånger och det är mycket för en skiva på över 2 1/2 timme med 28 spår, men det är inte som att jag tappat intresset för skivan trots att jag nu hört den i 40 timmar på två månader. Av de 28 låtarna är åtminstone 20 av spåren extremt lyssningsvärda och övriga spår är också väldigt, väldigt bra. Hade skivan varit aningen kortare hade det nog kunnat vara årets första fullpoängare, men drygt 2 1/2 timme känns lite i överkant hur jag än ser på det hela. Hälften hade definitivt räckt, och det säger jag inte för att musiken inte är tillräckligt bra eller så utan för att det helt enkelt inte är överdrivet stor skillnad på materialet och därför kan man tycka att det blir lite i överkant med alla dessa låtar. Det är väldigt svårt att hitta något tillfälle då så här mycket musik verkligen lämpar sig, men det är inte svårt att hitta tillfällen då så här bra musik lämpar sig, så jag är aningen tudelad, men mestadels positiv till vad jag fått av Caron.

Instrumentalt är det huvudsakligen ganska sparsmakat men det Caron sparat på i form av mängd instrument har han tagit igen på hur instrumenten som används spelas. Takter och tempon hålls som spädbarn hålls av överbeskyddande föräldrar och melodierna drar med en som grottmän brukade dra sina grottfruar i håret - oavsett om du vill digga med till musiken eller ej är det precis vad du kommer göra. Jag vet inte riktigt vilket instrument Caron har som huvudinstrument egentligen, men han sköter allt från gitarrer till keyboards, ljudeffekter och trummor alldeles utmärkt. Ska vi klanka på något instrument är det basen som är en aning klen genom hela skivan och definitivt kunde mixats upp en aning för att ge lite mer tyngd, men det låter väldigt bra ändå och resultatet av att man mixat ner basen är att musiken förmodligen kommer tilltala en aningen bredare publik. Och det är väl bra? 'Thru Ever-Ending Black' är en skiva som förtjänar att höras. Caron experimenterar ganska mycket men kommer ändå fram till något som på ytan låter väldigt mycket som hårdrock allmänt brukar göra, fast ändå inte. Och det är det där "ändå inte" som gör att jag tycker den här skivan blir riktigt intressant!

Har du gott om tid? Gillar du episk, medryckande musik? Tycker du det är charmigt med någon som läspar lite då han sjunger? Ja, då tycker vi ungefär lika och då bör du, som jag, gillar den här skivan riktigt mycket! En av allt för få guldklimpar från 2012 - se till att skaffa den!

HHHHHHH