Asia
XXX

Jag trodde aldrig jag skulle behöva säga detta om ett Asiaalbum efter 30 år som albumsläppande band och till den femtonde studioskivan (vilket då inräknar de båda 'Archiva'-skivorna och halvsamlingen 'Then And Now'), men jag är faktiskt en aning besviken på den här skivan. Jag ska genast förklara närmare vad jag menar med det för jag påstår inte att 'XXX' är en dålig skiva och att Asia skulle ha gått och släppt ett album som är helt värdelöst såhär in på karriärens svanesång, men jag hade på något sätt - utan medvetna förväntningar bör tilläggas - väntat mig mer. 'XXX' är konstigt ojämn i kvalité och låtarna blandar och ger riktigt guld, bland det bästa jag hört med bandet, med ren dynga, som är bland det sämsta jag hört av Asia. Och det är det här som gör mig en aning besviken…

'XXX' syftar naturligtvis inte på hjälten i filmen med det namnet, eller ännu mindre på någon av uppföljarna av densamma. Det är inte heller någon antydan om att albumet skulle innehålla pornografiskt material, vilket oftast brukar antydas med tre X. 'XXX' heter så därför att det är romerska för 30 och det här albumet släpps 30 år efter att debuten lades ut i skivhyllorna. Det här är det tredje albumet som släpps efter att originaluppsättningen återförenades 2006, då hade bandet figurerat i diverse olika uppsättningar i nästan 20 år (om man räknar uppehållet på fyra år i slutet på 80-talet då ingen var i bandet) med endast Geoffrey Downes som medverkande medlem på alla Asiautgåvor. Downes är fortfarande den enda som medverkat på samtliga Asiautgåvor men på de två senaste albumen har alltså Howe, Wetton och Palmer också varit med, vilket de även är på 'XXX' men det är med lite blandade känslor jag tar emot skivan.

Albumet inleder starkt med två starka spår i Tomorrow The World och Bury Me In Willow som båda är lite långsammare spår, men där den senare kan kallas för en regelrätt ballad. Därefter följer två av albumets sämsta spår i No Religion och Faithful, som är betydligt kvickare i tempo. Speciellt den senare av dessa tycker jag är en riktig besvikelse, långt under Asias standard. I Know How You Feel får väl kallas en ganska typisk låt för bandet och likaså Face On The Bridge - helt okej låtar men inte de mest minnesvärda från skivan. Minnesvärd tycker jag däremot att Al Gatto Nero är, där bandet sjunger en markant del av refrängen på Italienska, därför att den har ett riktigt härligt flöde hela vägen. Judas, som följer Al Gatto Nero, är en helt okej låt men inte heller den något särskilt och albumet avslutas sedan med Ghost Of A Chance, som är en ballad i gammal klassisk stuk i stil med bandets mest kända ballader. Totalt utgör de nio spåren 50 minuter musik som låter lite som Asia i sina mest långsamma stunder från tidigare i karriären. Det är inte mycket på detta album som går i något nämnvärt tempo och det mesta som gör det känns inte lika bra som det långsammare materialet, så det är de långsammare spåren man bör uppskatta om man ska falla för 'XXX'.

Produktionen och utförandet är, föga överraskande, väl genomfört in i detaljerna och de har t.o.m. ett typiskt Yes-liknande omslag på skivan, vilket var många år sedan vi kunde se (senast med lite antydan till ett sådant omslag är 'Aura' från 2001 även om vi får gå tillbaka till 1996 för att verkligen hitta ett riktigt sådant på 'Arena'). Den musik vi får höra är väldigt väl genomförd på alla plan, men vad man helt ärligt kan säga är att den är ganska bristfällig om du har andra preferenser än mest bara lugnare, långsammare och mer stämningsfull musik. De där riktigt energiska och energifyllda spåren lyser helt enkelt i allt för stor grad med sin frånvaro och dessutom är låtkvalitén, som jag redan nämnt, lite för ojämn för att verkligen kännas som den där kvalitetsprodukten en Asiaskiva normalt brukar göra, även om utförandet är fläckfritt.

30 år är oerhört imponerande, 15 album är minst lika imponerande och över 30 utgåvor om vi räknar in alla liveskivor bandet släppt… De är tillbaka på ruta ett på riktigt med detta album. Är det så bra då? Tja… Only Time Will Tell.