Confess
The Gin Act

Det är väl lika bra att erkänna att jag inte direkt är någon större fanatiker av den så kallade sleaze-/partygenren, musik som är designad för ett stort alkoholintag och liknande har aldrig tilltalat mig men visst finns det undantag till denna regel också och kanske är Confess ett sådant. Trots allt vill man ju inte gärna vara negativ till ett band som själva kontaktat oss för att vi ska skriva om dem men det har aldrig hindrat mig förr. The Gin Act heter denna EP, det är ju inte direkt så att jag skakar av förväntan när jag noterar det men professionell som jag är låter jag ingenting påverka mitt omdöme om vad jag får höra.

Man hinner lyssna igenom en EP många gånger under den tid det tar att skriva en Hallowedrecension, det är ett som är säkert. Och genom att jag hört detta album minst tre gånger redan nu bara under tiden jag skrivit första stycket och letat info om skivan kan jag konstatera att det är lättsmält rockmusik som inte kräver den minsta insats av dig som lyssnare för att den ska gå in i ditt medvetande. De flesta låtarna är förutom okomplicerade också i högt tempo med trallvänliga refränger och melodier, sa jag att det är lätt att ta till sig. Sista spåret Sin & Tonic bryter av lite med lägre tempo och lite annorlunda ljudbild, även covern på Gyllene Tiders Flickorna på TV2 är något som får dig att ta notis. Produktionen är genretypisk, ingenting annorlunda eller speciellt ur den aspekten och bandet är på många sätt ganska typiskt genren eftersom de inte direkt skapar något som kan benämnas som speciellt annorlunda. Fem spår finns det på EPn och den är strax över 21 minuter lång så du hinner nästan tre genomspelningar på en timme om du önskar det.

Som jag redan varit inne på är jag ingen större fanatiker av Alko-metal som de kallar sig själva, kan kanske bero på att jag inte är någon större fanatiker av alkohol som sådant. Dock måste jag tillstå att detta är ganska bra, en nick tillbaka till åttiotalet men med upputsad produktion och fyra av spåren håller riktigt god klass och är nog utmärkta att spela på tillställningen eller bara som bakgrund när du önskar lyssna på något välgjort och lättsmält. Sista spåret är jag inte alltför imponerad av då det känns som en konstig avslutning och inte heller är speciellt spännande, betydligt tråkigare än de övriga spåren på EPn. Läste i en recension att Per Gessle hade vänt sig i sin grav om han varit död och hört Confess version av hans låt, ärligt talat så tror jag inte det. För det första är en död människa inte medveten om något och ligger i sin grav för att konsumeras av diverse maskar och andra nedbrytande organismer, för det andra kan jag inte förstå vad recensenten ser i den låten som skulle få Gessle att hetsa upp sig. Kanske i ren självgodhet för covern är inte så annorlunda från originalet, lite tyngre och en annan sångare. Det var ett sidospår för det spåret tillhör inte de spår jag vill framhäva från detta album, det inledande spåret Divine69 och andra spåret Delightful Lies tycker jag är riktigt fina exempel på varför denna genre kan vara bra, Get Wasted å andra sidan visar delvis motsatsen men refrängen är trots allt hyfsad så den får godkänt den också.

The Gin Act är bättre än jag trodde att den skulle vara baserat på omslag och titel, den är faktiskt något så ovanligt som något i denna genre som jag gillar att lyssna på. Kul skiva men jag rekommenderar er inte att spela den ett par varv i rad, man tröttnar ganska snabbt då.