Band:
Micky Satiar - Vocals
No info- Guitar
No info - Guitar
No info - Bass
No info - Drums
Diskografi:
Confessions Of A Twisted Mind (2006)
Gäster:
Jason 'Jay' James (V)
Info:
Produced by Ramesh Dodangoda
Länkar:
dearsuperstar.co.uk
myspace
DR2
De är oborstade och dricker port, sjunger som sex, droger och rock’n’roll som får tankarna att vandra tillbaka till en förlorad era som var populär när mina föräldrar var i min ålder, en tid av glammiga rockband med massor av smink och tovigt färgat hår, det fanns massor av dem då, de är på väg tillbaka nu.
Dear Superstar är just ett sådant band, de förnimmer om dessa gamla band med enkla riff, simpel musik utan något direkt krav på lyssnaren, texter som i bästa fall kan kallas nonsenstexter. Om det inte vore för den snyggare produktionen skulle man faktiskt kunna tro att den var producerad när band som Poison, Mötley Crüe och dessa var populära och inne. De passar verkligen in där och deras musik skulle lika bra kunna vara från något av dessa band, tacka vet jag Starship från den tiden, eller varför inte en del andra snygga metalband som dök upp just då. Nåja, bara för att dessa typer inte tycker att vår tid är bättre än en svunnen tid då folk inte snackade om klimattrams och annat skit kan man förstås inte såga dem, de har rätt till sina åsikter.
Jag kan dock inte låta bli att genast få en ovilja till denna skiva och detta band, de representerar en stereotyp som jag verkligen avskyr, och de spelar en genre av denna musik som jag också ogillar ordentligt, att de sedan är bra för vad de gör är inte direkt ett förlåtande drag.
Det är lättillgängliga låtar rakt igenom skivan, det är enkla verser och tralliga refränger med lyrik som lämnar massor att önska men vad ett band väljer att skriva lyrik om är deras ensak men det betyder inte att jag behöver tycka om det. Nu finns det dock faktiskt en låt som är rätt bra och det är avslutande Can’t Write a Love Song där banded distanserar sig en liten aning från det sound vi fått genom resten av skivan och det är smart att ha den enda bra låten där eftersom det ger en positiv eftersmak trots att hela skivan har varit en stor gäspning fram till den punkten.
Skivan har faktiskt ett annat förlåtande drag och det är att den är kort och inte når 50 minuter vilket är positivt för omdömet när det gäller i stort sätt alla skivor, skivor i dag är överlag för långa men denna skiva hålls kring vinylskivelängd och jag antar att det är på grund av att bandet också kommer att släppa skivan på vinyl men den saken är bara en gissning.
När allt sedan skall sammanfattas finns det ett intryck som bibehålls skivan igenom och det är att jag har hört det förr, många gånger. Därför kan jag bara konkludera att Dear Superstar och nyskapande inte är synonymt, det ligger inte ens nära varandra. Dear Superstar lever i det förgångna och försöker dra dit oss lyssnare också. I mitt fall misslyckas de kapitalt.
HHHHHHH
Skriven 2008-10-17