Band:
Jesse Forte – Vocals
Nicki Kin – Guitar, Vocals
J.P. White – Bass
Jacki Stone – Drums
Diskography:
The Demos (EP- 2005)
Lit Up/Let Down (2006)
The Art of Telling Lies (2009)
We Can Never Die (EP- 2010)
Info
Producer: Adam Hamilton
Guests:
Frukwan – Rap break (“Electric Avenue”)
Jimmy Wallace – Keyboards (“Get Back”)
Anton Sevholt – Guitar (“Get Back”)
Released 2011-04-05
Reviewed 2011-06-17
Links:
vainsofjenna.com
myspace
Jag tycker att Vains of Jenna har en musikstil som påminner mycket om den amerikanska hårdrocken, band som Nickelback eller Black Water Rising kommer direkt i åtanke, kanske mycket på grund av sångarens typiska amerikanska rockröst trots att han är svensk. Musikaliskt är det ganska varierat, mycket tack vare det varierade låtmaterialet med tanke på att det kommer från en uppsjö av olika artister i ursprung vilket leder till en stor variation men ändå hålls det inom ramen för den stil jag uppfattar att bandet har, det hörs att det är samma band hela tiden.
Låtmaterialet innefattar många kända spår från kända artister, till exempel klassiska Smoke On the Water av Deep Purple där bandet avskaffat det klassiska riffet och gjort en bluesig variant av den låten. Har du någonsin önskat höra en långsammare variant av Smoke On the Water utan det ikoniska riffet? tänkte väl det, inte jag heller. Det är ärligt talat lite av ett lågvattenmärke för min del. Det finns några andra sådana spår också på detta album men jag lämnar det vid Joke on the Water för den här gången.
Men om vi vänder på det? Ja då hittar vi spår som California Dreaming som jag gärna lyssnar till en bra låt från början och en bra cover likväl, sedan har vi Elton Johncovern Yellow Brick Road som är min favorit på detta album, riktigt bra och riktigt skön känsla genom hela spåret och här gör sångaren ett lysande jobb, liksom hela bandet förstås. Bob Dylanspåret Blowin’ in the Wind är här så mycket bättre än originalet och tillhör även den mina favoriter på albumet. Jag börjar se en tendens här och den är att det jag gillar bäst på detta album är de lugnare låtarna, när bandet sänker tempot och går in i en form av balladinställning, balladerna är det trevligaste på detta album. Jag gillar också Wish You Were Here, ett favoritspår för min del med ett riktigt grymt band i original och visserligen är inte Vains of Jenna ens nära att nå den kvalité som Pink Floyd håller men det är en så bra låt att det inte spelar så stor roll.
Jag måste dock säga att detta album känns lite väl ojämnt för att fungera fullt ut för min del, i de bästa stunderna är det riktigt bra, i de sämre är det inte alls speciellt roligt vilket gör lyssnarupplevelsen lite av en berg- och dalbana ibland upp och ner och ibland på väg upp och ibland nedåt. Kort och gott det är riktigt bra och det är inte speciellt bra.
Jag skulle vilja säga att det är en intressant samling låtar och vissa låtar står upp väl för den behandling de får av bandet medan andra inte står sig lika väl. Om jag slipper höra tråkiga versioner av Smoke On the Water kan jag faktiskt acceptera detta, men skämt åsido måste jag säga att när allt summeras är detta ett album och en samling låtar som får mer än godkänt men inte speciellt mycket mer.
HHHHHHH
