Before the Dawn
Rise of the Phoenix

Före gryningen återuppväcks ur askan likt fågel Fenix som den så snyggt heter på svenska, och jag måste säga att detta är ett album jag ändå haft vissa förväntningar till eftersom jag tyckte att Deathstar Rising som de släppte förre året lät ganska spännande baserat på de få gånger jag hann lyssna innan min gode kollega han rita ned en recension av den och jag kunde gå vidare till andra album istället. Omslaget har åtminstone en liknande känsla som dödsstjärnan hade förre året, frågan blir förstås mest sedan om albumet i sig kan vara lika intressant eller bättre. Sex album har de redan hunnit med och detta blir således deras sjunde som alltså ser ljuset ungefär fjorton månader efter det senaste albumet. Jag har inte hört något av de tidigare albumen förutom Deathstar Rising så jag har inte så stor koll på bandet men två medlemmar har försvunnit sedan senaste albumet och två har tillkommit och enligt Tuomas Saukkonen ska de gjort sitt tyngsta och mest episka album hittills.

Tyngsta kanske, åtminstone det tyngsta jag hört för Deathstar Rising var betydligt mer melodiös och medryckande än detta även om sådana element fortfarande förekommer även här men det är mörkare och känns långsammare än föregångaren. Episka nej, jag tycker att Deathstar var mer episk om vi använder det begreppet som det brukar användas inom metallen. Sången är företrädesvis vrålande och mörk, den var mer varierad på Deathstar Rising och känns mest arg nu. Gitarrerna är väl det som mest känns igen med en melodiös framtoning, betydligt mer melodiös än något annat vi hör på albumet. Det låter ganska finskt och om ni tänker er något i riktning mot Insomnium så kan ni på ett ungefär föreställa er det, annars finns ju två videos nedan. Det är ett album om nio spår och det tar inte ens 40 minuter att spela sig igenom detsamma, inte så värst mycket till variation får vi heller om vi ska vara ärliga, spåren känns ganska mycket stöpta i en liknande form.

Recensent Caj tyckte att Deathstar Rising hade mycket positivt men att en del saknades för att det skulle bli riktigt bra kan vi beskriva kort hans omdöme och jag kan väl säga det saknas mycket nu och det finns en del positivt med detta album. Det som jag tyckte lät intressant med Deathstar Rising är helt borta på detta album och kvar finns ett ganska trist extremmetallalbum som egentligen inte erbjuder någonting vi inte hört förr, det finns dessutom femton sådana här band per dussin i Finland och de flesta av dem är bättre än Before the Dawn. Visst, det låter väl ganska okej och låtarna får mig inte att spy, det finns dessutom en del bra melodier och klämmiga avsnitt, inledningen på albumets avslutning är bra som fan men sången är usel kort och gott och det mesta faller på bedrövlig sång. Så fort munnen öppnas på sångaren blir man trött som en tretåig sengångare och önskar att han skulle vara tyst för bakom finns en del spännande melodier som tyvärr dränks i en pool av tristess.

Phoenix Rising borde inte signifiera ett stigande mot toppen för detta band för jag tycker att de är på väg åt fel håll, då det är en allmänt trist skiva som snarare känns betungande än intressant att lyssna på, så bättre lycka nästa gång för dessa finska herrar för detta var inte min roligaste upplevelse i livet.