Architects
Daybreaker

Med fyra skivor i bagaget ger sig Architects på sig ett mastodontprojekt i att ro hem skivan 'Daybreaker' med flaggan i topp. Det är lättare sagt än gjort, kan jag försäkra er om därför att även om 'Daybreaker' inte är någonting radikalt annorlunda mot bandets tidigare utgåvor är det än betydligt mer ambitiös skiva man gett sig på att skapa. Känslan av någonting storslaget och pretentiöst är hela tiden närvarande och kämpar mot bandets tydliga placering i screamo och hardcoremusiken. Helt ärligt känns det faktiskt som att bandet hela tiden balanserar på misslyckandets kant utan att för den sakens skull riktigt trilla över kanten.

För er som har dålig koll på er arkitekhistoria så började äventyret i Egypten för många tusen år sedan då Faraonerna byggde upp mästerliga byggnadsverk som Sfinxen, pyramiderna och katakomberna. I samband med att man byggde upp detta brukade man trumma och sjunga för att höja moralen hos slavarna. Med tiden övergick sjungandet till skrikande och trummandet blev blastbeats. Pisksnärten som slavdrivarna delade ut mot slavarna byttes till tunga gitarriff och så blev slutligen skivan 'Nightmares' till. Tiderna har förändrats en aning men Architects stil har bestått på ett ungefär men med en kontant förfining och utveckling av det som varit till det som är och resultat är deras femte underverk - 'Daybreaker'.

Klockspelsintrot The Bitter End ger en mjukstart på albumet som tar fart på riktigt ca tre minuter in i albumet med spåret Alpha Omega. De väldigt gastiga verserna blir till mer klart sjungna refränger både här och i de flesta låtarna som kommer efter. Musiken är överlag inte särskilt tung men just i vissa partier, i synnerhet i verserna, blir det riktiga rasmuller då samtliga instrument går ihop till att skapa ljudet av betong som rasar, tungt maskineri och saker som exploderar. Men det är korta partier, överlag är den mesta musiken ändå ganska fintonad och stämningsfullt vacker på något befängt sexuellt sett.

Det som gör att de istället för succéns kant mest balanserar på misslyckandets känns rotat i sången och i synnerhet sången i verserna, likväl som musiken i verserna till viss del. Problemet är att när det verkligen vrålas som mest (i verserna) tenderar även musiken att göra minst. Resultatet blir att många verser blir sega och stannar upp i ett långdraget vrålande som inte känns särskilt motiverat någonstans och det är först åttionio timmar senare när vi kommer till refrängerna som musiken tar fart på allvar. Ibland väljer bandet att stanna upp på ett tungt basgung eller annan form av tunga, dånande ljus i korta perioder och även detta måste jag säga låter betydligt bättre än när allt stannar upp i en massa AAAAAAAAAAAARRRRRRRGGGGGHHHHHHHHH!!!

Truth Be Told, Behind The Throne och Unbeliever är lugnare låtar med klarsång även i verserna och dessa tror jag kan tilltala en ganska stor publik för de är faktiskt oerhört fina låtar samtidigt som de ändå levererar riktig tyngd för alla hårdrockare där ute som ser ballader som antikrist. Övriga låtar är klart mer riktade till fans av screamo och riktigt tung heavy metal eller de som tycker att Chester Benningtons fullständigt psykotiska skrik är det absolut bästa med Linkin Park.

Överlag en bra skiva som jag dock tror hade varit ännu bättre med lite mindre vrålande eller om verserna inte stagnerade så förfärligt i merparten av låtarna. Klart godkänt, men är du en person som tycker det låter illa när man tappar städ på folks fötter så tror jag att du även kommer tycka att 'Daybreaker' låter ganska illa, trots att det överlag är ett väldigt fint och välspelat album. Problemet är, återigen, allt AAAAAAAAAAAARRRRRRRGGGGGHHHHHHHHH!!!

HHHHHHH