Abhorrence
Completely Vulgar

En motbjudande uppenbarelse från nittiotalet, finska Abhorrence får se sin EP och demo samlade på ett album som kryddas med några livelåtar som spelades in i Åbo 1990. Har ni någonsin undrat över hur den finska dödsmetallen en gång vaknade till liv? om ni har kan ni läsa vidare för detta band var en av pionjärerna när det gäller just denna genre och dess medlemmar traskade vidare till band som Amorphis eller Impaled Nazarene för att nämna några av dem. Abhorrence levde dock inte speciellt länge och hann som sagt bara med en demo och en EP innan bandet omkom på ett förmodligen motbjudande sätt precis som brukligt är för en genre där döden är en del av namnet. En fråga jag förstås ställer mig är, behöver vi verkligen denna kompilation? alla låtar finns redan på nätet att hämta från en vad som sägs vara deras officiella webbsida och genren har trots allt gått vidare och sprungit ifrån vad som kom under det tidiga nittiotalet och i ärlighetens namn var det definitivt inte bättre förr i denna genre. Därmed inte sagt att jag ska strunta i dem, för mig är de en ny bekantskap vilket kanske inte är så konstigt då jag inte direkt söker mig band ut nittiotalets dödsmetallflora.

Musikaliskt är det väl som man kan förvänta sig, lite blandat mellan de olika faserna av albumet, det är inte direkt svårt att distingera mellan de olika skivorna som satts samman till detta album. De första fem spåren är de som visar upp en stilistik som känns melodiös och om man tänker på när den släpptes, också framåtskridande. De följande tre spåren känns inte lika före sin tid utan mer som dödsmetall man kan förvänta sig från den tiden, ljudbilden här är också smutsigare än de fem föregående spåren men inte överdrivet smutsig utan känns snarare ganska tidstypisk. Efter det kommer en räcka livespår som låter som skit, ljudkvaliten är usel och det låter mest bara som skrammel med en utvecklingsstörd pungdjävul vrålandes någonstans mitt i smeten. Sedan är det två spår från en studisession som inte heller låter direkt bra. Sjutton spår totalt och en timmes total speltid är vad vi får med denna och om inte det är nog finns vinylutgåvan med några extraspår från en studiosession och osläppta demolåtar vilka jag inte hört men med tanke på hur de avslutande spåren på den reguljära utgåvan lät kan jag gissa att de inte heller låter direkt väl producerade.

Det är en enorm kvalitetsskillnad på detta album, de första fem spåren är bra, de efterföljande tre kan man väl svälja resten är allvarligt talat asdåligt, det är ungefär lika bra som malaria eller ett fall från sjunde våningen. Jag har allvarligt svårt att se varför detta återsläpps, det är inte speciellt modernt, det är inte inte överdrivet bra och enda anledningen till att införskaffa denna kompilation är att du vill lära dig mer om hur det såg ut i finska dödsmetallens linda för annars är det helt enkelt inte bra nog att ägna en hel timme åt.

Så, kort och gott, detta är för ojämnt, låter för billigt och för gammalt för att fungera för någon idag. Kanske som nostalgi för den som köpte sjutummaren när det begav sig och kanske som kuriosa för den som är nyfiken på rötterna till Amorphis och många andra finska dödsmetallband.

HHHHHHH