Band:
Mika “Sluti666” Luttinen (V)
Tomi UG Ullgren (G)
Jarno Anttila (G)
Mikael “Arc v 666“ Arnkil (B)
Reima “Repe Misanthrope” Kellokoski (D)
Diskografi:
Goat Perversion (EP 1991)
Sadogoat (EP 1992)
Tol Cormpt Norz Norz Norz (1993)
Satanic Masowhore (7" 1993)
Ugra Karma (1993)
Suomi Finland Perkele (1994)
Latex Cult (1996)
Motörpenis (EP 1996)
Rapture (1998)
Split 7" w/Driller Killer (2000)
Nihil (2000)
Absence of War Does Not Mean Peace (2001)
All That You Fear (2003)
Pro Patria Finlandia (2006)
Inspelningsinfo:
Tapio Pennanen (Rec & mix)
Mika Jussila (Master)
Ritual (art & layout)
Länkar:
campmazarene.com
myspace
osmose
För att vara ett band som, på 2003 års release ’All That You Fear’, poserar indränkta i blod och med pistoler riktade mot kameran är detta ett riktigt bra band. Som med de flesta band som gör detta är de dock uttalade antikrister, de skriker för fullan hals om satan, getter, begravningar, grisar, blod, döende, självmord, våld och you name it som har med den klassiska satanistbilden att göra. De är ett band i mängden av andra med likadan attityd, likadant utseende och denna streberkultur är så löjlig att man kräks på den. Varför göra skivor och se ut som, agera som och låta som tusentals andra band? Bara skrika om så ”coola” saker man kan komma på och spela så hård musik man är kapabel till? Jag ser inte poängen.
Men som jag sa, Impaled Nazarene är ett band som är riktigt bra, i alla fall sett till konkurrensen. Som jag sa i inledningen är det ett band som är lite för hårda för min smak egentligen, jag skulle vilja kunna urskilja musiken bättre från den grötaktiga känsla som uppstår och inte känna att huvudet bara blir tungt av allt det ljud som strömmar ur högtalarna. Impaled Nazarene lyckas inte med detta. Det är extremt tunga gitarrer, låtar med genomgående blastbeats, misshandel på pukorna och en bassist som verkar ha fastnat på de två översta strängarna och bara dunkar på dessa utan att veta vad i helsike han gör. Melodierna kan skymtas någonstans i bakgrunden, men det är ytterst sällan de träder fram ordentligt och gör att musiken verkligen uppfattas som musik och inte en stor, högljudd oljudsröra.
Jag måste ändå säga att jag är förvånad över hur fort de 50 minuter skivan varar passerar när man lyssnar på skivan, men låt oss vara ärliga – 16 spår och 50 minuter med så här tung musik är sällan en rolig historia. Välj ut de bästa låtarna och gör en skiva på runt 30 minuter istället, då skulle man kanske t.o.m. vilja lyssna på detta frivilligt. Vad som stör mig mest är inte tyngden i sig, det är hur allt flyter samman till en enda stor röra av ljud. Även sången går ihop med det andra och vad är det egentligen? Sången är ett instrument, visst, men sången ska ju vara ledinstrumentet, det som lyfter musiken och inte något som knappt ens går att urskilja från resten.
Nej, Impaled Nazarine sägs göra okompromissad musik. Det gör dem säkert. Men ibland, ja i de flesta fall faktiskt, skadar det inte att lyssna lite på de goda råd som ges. Mitt goda råd är att ge framtida skivor mer kontraster, mer egendrag, mer speciella riff och melodier som sätter sig i huvudet och inte bara mangla på, skrika och göra musik vars ingreddienser bara klumpar ihop sig till en smaklös gröt som saknar kryddor, liv och en egen distinkt känsla.
Jag gillar inte detta. Jag tror det finns människor som gör det, men de är ganska lätträknade och de kommer förmodligen fortsätta leva med åsikten att Impaled Nazarene är bland det tuffaste som finns även efter ’Manifest’. Jag personligen känner dock att det är ett alldeles för mycket stereotypiskt satanistband för att ens bry mig. Det är tråkigt, rörigt och inga musikaliska tillskott finns att hämta i denna skiva. Den är helt enkelt ganska värdelös.