Band:
Matias Nastolin - Vocals, Guitars, Bass
Benjam Lahdenpää - Drums
Henri Hirvonen - Guitars
Discography:
Debut
Guests:
Info
Released 2011-09-01
Reviewed 2011-10-12
Links:
myspace
hellthrasher
Så, inget av de yttre väcker mitt intresse då jag är lika stor fanatiker av dödsmetall som jag är av ökenmaraton eller något annat otrevligt. Dock är jag inte den som låter ett första intryck spoliera någonting utan jag ser pliktskyldigast till att importera filerna i min maskin och sedan kan jag lyssna bäst jag vill, dock inte i bilen för där är all form av dödsmetall totalförbjuden eftersom det får mig att somna.
Det känns ganska dödligt musikaliskt, aggressiva riff med en hypnotisk underton med en aning atypiska ackordsföljder och inte de där blastbeatande trummorna som bara får allt att låta som ett smatter. Lätt atmosfäriska i sitt sterila musicerande kan Decaying beskrivas som tycker jag. Sången är väldigt mörk, mest låter det som ganska typiska dödsmetallvrål även om det ibland kommer lite mer skrik och liknande för att lägga in en aning variation i det hela. För att vara ett dödsmetallalbum av den klassiska skolan är det dessutom ganska så varierat. Jag skulle vilja säga att det i stämningarna blir en aning hypnotiskt och det känns ganska så brutalt i sin framtoning.
Ofta tenderar dödsmetall av den äldre mer primitiva skolan att bli väldigt enformig, tråkig och framförallt sövande. Decaying tycker jag lyckas undvika det och de ger snarare än ganska mörk och ondskefull framtoning som faktiskt känns sådär brutal som dödsmetall alltid borde kännas men oftast inte känns. Kanske är de riffen och den hypnotiska ljudbild bandet målar upp i de oftast väldigt långa låtarna på albumet, ett flertal av dem når över tio minuter. Det som jag ibland har lite bekymmer med är sången, den känns ibland som att den är lite forcerad och passar inte riktigt med den övriga ljudbilden, i spåret New Orders inledning får vi ett tydligt exempel på det. Men det är egentligen ett ganska litet problem eftersom albumets mest tydliga drag är den musikaliska känsla som bandet lyckas föra ut genom högtalarna på stereon.
Jag har dock ett klagomål och det är längden på albumet, femtiotvå minuter blir lite för långt och även om det är varierat för att vara dödsmetall är det inte särskilt varierat och känns rätt enformigt när vi börjar närma oss slutet, hade de skippat ett spår eller något i den stilen hade jag nog verkligen lutat åt ett högra betyg, nu känns det som att de trots genren inte dödat tillräckligt många av sina älsklingar och därför går det ut över helhetsbilden, det blir jobbigt mot slutet helt enkelt.
På det hela taget är dock ändå bilden av Decayings Devastate positiv och det är helt klart en av de bästa primitiva dödsmetallalbum jag hört under året, det är bara lite synd att de inte vet när de ska sluta. För hade de vetat det, då hade det kunnat bli det första primitiva dödsmetallband som fått en femma av mig, nu får de dock nöja sig med en fyra eftersom de inte är bra nog att döda.
HHHHHHH
