Recension Wolfchant - Call of the Black Winds 2011

De tyska vargamässarna är tillbaka med ett nytt album, denna gång med ett rött omslag. Helt klart ett mer intressant omslag än det omslag som prydde den skivan som sågades av undertecknad för omkring två år sedan. Min stora anmärkning då var att sång och musik inte kändes som att de hörde samman, det var power metal musik med vrålsång, på ett ungefär. Med tanke på den saken hade jag förstås inga större förhoppningar på detta band, men öppensinnad som jag är gav jag den förstås en chans och nedan kan du läsa mina intryck av denna nya skiva med betydligt snyggare omslag än sin föregångare.

Pagan Metal är vad dessa herrar betitlas som, och eftersom jag inte har någon aning om vad som egentligen är Pagan Metal kan jag väl säga att det stämmer eftersom de påminner någotsånär om det enda andra band jag känner till som betecknas så, Cruachan. Heathen Metal skulle säkert också kunna passa om man nu vill sätta en kategori. Jag nöjer mig med att kalla det melodiös extremmetall, det känns som att när man börjar skapa underkategorier till tusen blir allt ändå bara förvirrande. I min iPod finns tre genrer: pop, rock och podcast, denna skiva faller under kategorin podcast precis som alla band som skivbolagen ger mig på samma sätt. Där ser ni hur hårt jag vill kategorisera musik. Det finns en underton av lite folkiga toner bakom melodiöst snabbt riffande metal med både klarsång och vrålsång där den sistnämnda är lite mer tongivande.

En ytterligare skillnad mellan detta nya album och det föregående är att bandet har en annan producent i Markus Stock (ingen relation till James Stock på London Financial Times vad jag vet) som också mixad och mastrat skivan. Detta märks på att soundet är klarare och tyngre än det var på det tidigare albumet, och jag kan säga att den som hört båda dessa album märker en klar skillnad i sound direkt när denne startar skivspelaren.

Wolchant av idag kontra 2009 låter betydligt mer mogna, har ett mer harmoniskt samspel mellan de olika elementen i musiken och skriver framförallt låtar som inte känns menlösa och tråkiga redan från början. Det är inte det bättre soundet som är den främsta anledningen till att denna nya release från Wolfchant är så mycket bättre än sin föregångare, den främsta anledningen är snarare att låtarna håller en mycket bättre klass idag och det är jag åtminstone mycket tacksam för eftersom jag inte direkt gillar att lyssna igenom dålig musik. Call of the Black Winds var ändå rätt okej att lyssna igenom, 55 minuter är lite väl mycket men det ligger ändå inom vad som är uthärdligt även om jag tycker att de hade kunnat yxa bort två av spåren och skapat något ännu bättre.

Allt börjar med ett spår som går under namnet Black Winds Rising som är ett intro spår. Det är inte bara smart namngivet utan leder på ett mycket bra sätt in lyssnaren i det första spåret som kallas Stormwolves och är ett av de bästa spåren på detta album. Här presenteras vi för första gången på riktigt för det nya sound som Wolfchant bjuder på, egentligen är det väl inte så nytt sound men det är en riktigt stor positiv utveckling av det sound som rådde på det föregående albumet. Det tyngre soundet gör att sångaren inte låter som han är Lemmy inklistrad på Freedom Calls musik som han gjorde på det tidigare albumet, nu låter det mer naturligt och fungerar i mycket bättre harmoni med musiken än det gjorde senast det begav sig.

Den lugna och till merparten klarsjungna The Last Farewell är skivans nionde spår och också det spår som jag anser är bäst och det med viss marginal faktiskt. Det finns ett flertal schyssta spår som Stormwolves, Eremit och Heathen Rise för att nämna några men de är inte ens i närheten av nämnda farvälspår. Det är som sagt ett lugnt spår med skön melodi, välanpassad sång och en god känsla som gör att avslutningen på skivan inte bara känns som väntan på att det tar slut. Det blir dock ändå lite väl långt och jag hinner tröttna en del innan allt är slut, det blir dock alltid det där lilla lyftet vid spår nio.

Jag lyfter på hatten för vargamässarna denna gång, nu lyckas de nå det där som jag efterlyste mer av i min recension av den tidigare släppta skivan. Kanske läste de den recensionen och tog till sig av informationen? Vad vet jag, det spelar ingen roll, allt blev bättre, jag ska också nämna att avslutande titelspåret är ett riktigt schysst spår. När jag lyssnat på denna skiva har jag ofta övervägt en femma i betyg eftersom den ändå slutar så bra med skivans två toppspår bland de tre sista och allt det där men som helhet har ändå alltid känslan varit där, det har alltid känts lite väl långt och trots att det lyfter en hel del mot slutet så dröjer sig den där känslan kvar, speciellt när jag sitter och skriver lite avskärmad från musiken. Även om bandet inte får en femma så är ju inte en fördubbling av tidigare betyg någonting negativt. Call of the Black Winds är en väldigt bra skiva på många plan, det finns dock några partier som skulle skalats bort för att det skulle ha nått en högre nivå i vår betygsskala.

Som avslutning vill jag bara säga att vargamässarna har träffat ganska rätt med denna skiva, ett enormt lyft från tidigare men även en indikation på vad de faktiskt kan som de inte visade på förra skivsläppet. Om de bygger vidare på vad vi har bjudits här och ser till att göra nästa skiva en kvart kortare, då kan det bli riktigt intressant men till dess lyssnar jag vidare på The Last Farewell och titelspåret, ibland också på Stormwolves och introt bara för att få lite variation, därför blir inte denna recension mitt sista farväl till vargamässarna.

HHHHHHH

Wolfchant Call of the Black Winds

Wolfchant
Call of the Black Winds