Band:
Sathonys - Guitar, clean vocals
Jan Jansohn - guitars
Felix Ü. Walzer - Keyboards
Manuel Steitz - drums
Ashtrael - vocals
Info
Diskografi:
Tomb Sculptures (1997)
Blacken the Angel (1998)
Higher Art of Rebellion (1999)
Bislang [EP] (1999)
Chapter III (2001)
Serpent's Embrace (2004)
Släppt 2009-03-20
Recenserad 2009-04-27
Länkar:
agathodaimon.de
myspace
massacre
Bandets skivor har både hyllats i press och sålt bra så med denna skiva har bandet mycket att leva upp till. Dessutom har bandet väntat i fem år med att släppa denna skiva och med tanke på detta har de också en del att bevisa, så den stora frågan blir förstås om bandet kan leva upp till dessa förväntningar.
Musikaliskt befinner sig Agathodaimon i den melodiösa extrema metallen där de blandar growls med rena snygga sångmelodier. Musiken är tung men samtidigt melodiös och rätt svängig. Jag minns att jag hört bandet sedan tidigare men kan inte placera hur de låtit så jag kan inte jämföra denna skiva med någon av bandets tidigare alster.
Heliopolis heter skivans inledande spår som sparkar igång skivan på ett hårt, tungt men samtidigt melodiöst spår som bygger upp en stark stämning för skivan. Och skivan fortsätter på ett liknande sätt med starka, tunga och samtidigt svängiga spår som engagerar den glade lyssnaren. Skivans fina avslutande bonusspår skapar också ett starkt intresse för skivan och håller ett intresse kvar när skivan slutar.
Men, ja du läste rätt, det finns ett men när det gäller denna skiva och det är den moderna musikens akilleshäl, jag tror ni vet vilken jag menar. Men över 72 minuter på samma skiva blir denna skiva rätt tungrodd att ta sig igenom, även om alla låtar är bra blir det lite grann som den där smaskiga potatisgratängen som du kastar i dig men det blir för mastigt att sätta i sig hela formen. CD-formatet är bra på många sätt men det faktum att du kan trycka in så mycket musik på skivan lockar många att skapa lite för långrandiga skivor. Less is more är ett uttryck som alla borde ta fasta på.
Skivan lyfter i början för att sedan allt eftersom sjunka ned i ganska mycket likgiltighet för att sedan resa sig när vi närmar oss slutet med mycket bra avslutande spår som höjer mitt omdöme. Tyvärr tycker jag att skivan blir för långrandig och det tar för lång tid att lyssna igenom denna skiva, det är någonting som sänker det totala omdömet för skivan. Så även om skivan har enbart bra spår blir den för tung att ta sig igenom på ett bra sätt och det här tappade intresset är ingenting jag kan bortse från.
Så även de ledande tyska mörkmetallarna kan falla på att bli tråkiga för det kanske är ett lämpligt ord att använda, men jag föredrar att använda termen långrandig med tanke på att skivan och dess individuella spår inte på något sätt är tråkig men som enhet håller inte skivan riktigt måttet.
Hursomhelt, även om denna skiva inte är så fantastisk som den skulle vara om några spår rensades bort så är den klart mycket bättre än vad jag mindes att Agathodaimon var. Fem år mognare musik kanske faktiskt har gjort lite skillnad, nu gäller bara något år till och att bandet inser att ”less is more” innan en fantastisk skiva från Agathodaimon ser dagens ljus.
Mörk metall från tyskland med mycket kraft och melodi, tyvärr lite för mycket av det bara.
HHHHHHH