Band:
Charlie Huhn (Vocals, Guitar and Piano)
Tommy Newton (Guitars & Backing Vocals)
John Lockton (Guitars and Backing Vocals)
Peter Knorn (Bass)
Bernie Van Der Graaf (Drums)
Discography:
1985 Victory
1986 Don't Get Mad... Get Even
1987 Hungry Hearts
1989 Culture Killed the Native
1990 Temples of Gold
1992 You Bought It - You Name It
1996 Voiceprint
2003 Instinct
2006 Fuel to the Fire (Re-recordings of older songs)
2011 Don´t Talk Science (recorded in 2009)
info:
guests
Released 2011-05-16
Reviewed 2011-05-31
Links:
victory-music.com
yesterrock
Victorys debut släpptes inte 1984 men väl året därpå kom deras självbetitlade debutalbum med ett för tiden kontroversiellt skivomslag som i dagens sexistiska värld knappast väcker någon större uppmärksamhet. På den tiden ledde det dock till att bandet tog sig in på topplistorna och sålde skivor i mängder och kanske till och med var det orsaken till att bandet under den senare delen av åttiotalet rankades i nivå med band som Accept, Scorpions och Helloween när det gällde storheten bland tyska band. Tydligen är denna debut en eftersökt skiva i dagsläget varför Yesterrock finner det vettigt att släppa densamma, jag ska väl inte ifrågasätta den saken eftersom jag inte har någon aning.
Musikaliskt är det skön åttiotalshårdrock vi snackar om när vi snackar om Victory. Det är lite sådär opolerat, i stil med till exempel landsmännen i Accept, bandet lever mycket på energi. Det kan knappast sägas vara någonting av den högre skolan när det gäller vare sig textförfattande eller instrumenterande, men istället är det energiskt och rått och sådär rockigt opolerat som det var en gång i tiden. Personligen tycker jag att produktionen på denna klassiker fortfarande håller väldigt god klass, den får fram ljudbilden riktigt bra, givetvis är allt lite nypolerat med bättre grejer men likväl är det bra då det bara går att göra så mycket. Om jag sade att Pains skivomslag reflekterade hur den skivan låter igår så går det faktiskt att göra en liknande parallell i dagens recension: det syns på skivomslaget vad du kommer att få höra.
Inledande The Hunter är briljant och så medryckande att jag bara vill trycka repeat, om och om igen, en gång till bara. On the Run, andra spåret känns nästan löjligt i jämförelse även om det är en solid rocker. Överlag är det solida rockers men med Hunted som inledning kan man inte bara säga så, jag tycker att låtmaterialet är väldigt bra och även om det känns rätt mycket rockkliché gillar jag den här skivan och det mycket. Det bästa med sådana här äldre skivor är också det faktum att de härstammar från LP och därmed inte innehåller femhundra timmar musik utan någonstans under 40 minuter och med sina nio spår och 36 minuter känns Victory perfekt i den bemärkelsen, du hinner inte planera för nästa skiva eftersom du inte hinner få den där känslan av att det börjar ta en stund nu.
Jag har faktiskt egentligen ingenting att klaga på med denna skiva och om den nu inte är så lätt att finna längre så är det ju alldeles perfekt att den återutgives så att alla som ännu inte hunnit finna detta riktigt trevliga alstret kan få ta sig en titt. Givetvis är det fullspäckat med typiska, tidsenliga klichétexter men vem fan bryr sig när det är så här bra.
Jag spelar gärna The Hunter om och om igen, och varför inte spela igenom skivan någon gång här och där, klassisk hårdrock ska låta som Victorys debut.
HHHHHHH
