Recension Herman Frank - Loyal to None 2009

Vår vän Herman från Hannover i Tyskland anses i alla fall i den information som följde med promoskivan vara en förstaligeman i den stora metalligan. Av vilken anledning kan vara svårt att förstå men jag antar att det har med hans affiliation med det gamla tyska storbandet Accept och det är ju en ståndpunkt jag kan acceptera för att dra en dålig ordvits.

Jag kan anse att gamla meriter borde inte vara så relevant och så viktigt hela tiden, men visst, lite relevans har det faktiskt med tanke på att det är bra att känna till lite historia. I alla fall, till sin hjälp har Herman folk från storband som Victory, Helloween, Running Wild för att nämna några av de gamla dinosaurierna inom genren.

Musikaliskt sett kan dessa gamla dinosaurier faktiskt höras i musiken som Herman och dennes band spelar. Dock kan det märkas en hel drös med moderna influenser inom den så kallade subgenre som kallas power metal, eller kraftmetall i folkmun. För er som inte har en aning om vad jag surrar om kan jag säga att det är gitarrdriven metall med väldigt stor tyngpunkt på just gitarrlirandet från Hermann, men det är också väldigt melodidrivet främst när vi talar om starka refränger. Stora subgenretypiska körer hörs ofta i refrängerna och det finns en del subtoner som är lånade från den klassiska musiken så som väldigt ofta hörs i just denna del av den metalliska stamtavlan.

Ni som förväntat er råare och renare hårdrock/heavy metal i den skola som Accept företrätt kan jag säga att ni får nog se er som rätt besvikna, visst finns undertonerna av Franks tidigare band där men de är med betoning på undertoner, den stora hela ljudbilden stöder inte den förhoppningen det minsta.

För er som önskat er en tuff rockig skiva i bästa Acceptstil kan se er i stjärnorna efter det, eller kanske köpa Udos senaste skiva, samma sak. Men om ni önskar något nyare och fräschare men fortfarande med viss kraft och energi som vi såg i Accept kan jag säga att detta skulle kunna vara ett bra alternativ. Jag gillar detta klart mer än jag gillar Accepts skivor, mycket beror på att detta är fräscht och snyggt, att det känns nytt och intressant till skillnad från vad Accept gjort i skiva efter skiva under många år. Herman och hans manskap har gjort något som faktiskt är rätt svårt: att skapa en intressant skiva i en genre som urvattnades rätt ordentligt under åren 1997-2004 eller något liknande. En genre som inte är lika stor i dag och tur är väl det, det kan vara därför denna skiva faktiskt känns intressant, det kanske inte beror på att skivan är så intressant utan snarare för att genren revitaliserats sedan power metalvågen dog ut.

Nåväl, detta visar att folk från relativt vanliga och fantasilösa band är kapabla att skapa större och intressantare musikaliska verk än deras vardagliga alster visat. Kanske gäller samma sak Steve Harris, men jag tror faktiskt inte det även om två skivor i Iron Maidens historia faktiskt visat lite mer intressant sound. Nåväl igen, Herman har i alla fall visat att han är kapabel att lämna den utstakade vägen och skapa något annat, skapa något i en genre som bara för något enstaka år sedan var helt urvattnad med massor av musik som knappt kunde skilja från resten i genren.

Loyal to None är inte lojal mot någon genre och det är musik som lätt känns igen oavsett var du lyssnar eller vad du är van att lyssna till. Dock kan jag inte vara 100% positiv till denna skiva eftersom jag ser ett stort problem med den. Problemet är att det inte finns några riktiga hitlåtar på skivan, ingen låt som höjer sig över mängden och ingen låt som glänser eller skulle snurra om och om igen på radion, det är en lång musikalisk enhet utan tentakler åt någotdera hållet. Varken grymma låtar eller kassa är vad som bjuds, inget att älska eller inget att hata.

Herman och hans mannar har lyckats, synd bara att det inte lyckades med en riktig monsterhit som kunde höjt denna skiva ytterligare ett steg.

HHHHHHH