Band:
Slo: Guitars/Drums/Vocals/Keyboards
Camille: Bass
Discography:
Nova Persei (2007)
Smolensk Combustion (2006)
Guests:
Oscar Martin
Info:
Released 2011-10-13
Reviewed 2011-11-22
Avantgarde metal, ingen mer beskrivning krävs eftersom alla vet vad det är. Nåja, jag ska nog ändå peta in lite ord om hur det låter, atmosfäriskt är ett ord som kan slå mig ganska snabbt, med mörka vrål i bakgrunden, jag kan omedelbart säga att det är omöjligt att få fram ord ur sången eftersom den dels vrålas på ett ganska ohörbart sätt och sedan för att den ligger långt bak i ljudbilden så den kommer inte riktigt fram på ett tydligt sätt. Det är svårgripbart vad vi får på detta album, konstant undansvävande när vi försöker få tag i något att hålla fast vid, en stil av musik som kräver en viss typ av person för att uppskattas. Ljudbilden är svår att beskriva men vi kan väl säga att det är lite svävande, de åtta spåren söker ta sin lyssnare ut på ett äventyr genom atmosfären och ut i det omgivande solsystemet och det görs på åtta spår och strax över 45 minuter. Solsystemet runt på tre kvart kanske kan vara en beskrivning av hur albumet låter.
Jag har nog aldrig sett mig själv som fanatiker av denna genre, jag tycker dock att Smohalla bjuder på en del spännande äventyr i sin musikaliska framtoning. Det är lite drömskt, lite mardrömskt, lite hemsökande kanske man kan säga om det. Inte direkt mörkt egentligen men inte heller solstråleljust heller, många element med körande och de pampiga atmosfärerna är väldigt tilltalande måste jag säga. Det är något lätt hypnotiskt över det vilket förstås är målsättningen för musik i denne genre, det finns helt klart alla ingredienser för ett lyckat recept här.
Jag tycker dock inte riktigt Smohalla lyckas mixa ingredienserna på det bästa tänkbara sättet, sången på detta album är bedrövlig när den hamnar i vrålsången och jag skulle faktiskt vilja proppa in öronproppar innanför lurarna för att slippa höra den delen. Det känns också lite grann som att musiken ofta tenderar till att bli lite vag, den har ingen riktig substans, lite grann som Jupiter eller någon annan gasjätte, massor av omgivande massa i gasform men ingen solid yta någonstans. Det känns lite grann som att bandet inte riktigt är på väg någonstans, de står på en intressant plats men albumet kommer inte riktigt någonstans utan det avslutas i princip på samma punkt som det började och äventyret däremellan har egentligen mest också utspelat sig i den närmaste omgivningen och gått i ett planlöst mönster för att återvända till inledningen. Smohallas plats är dock så bra och så spännande att albumet trots de brister jag finner når ett godkänt betyg, det är ganska bra speciellt en del av spåret Oracle Rouge där känns det lite grann som att albumet kommer någonstans men för det mesta står det ganska still.
Nu är inte jag någon expert på den här så kallade Avantgarde metallen så för den som bekänner sig som en fan kan detta säkert vara ett mycket roligt album, jag tycker mest att det blir ett bakgrundsbrus och det är väldigt lätt att tappa koncentrationen kring det men det är roligt så länge koncentrationen på det finns kvar. Lite mot strömmen blir jag ju eftersom jag sätter ett godkänt betyg medan väldigt många recensenter hissar detta album till skyarna, det är ett album med fantastiska intentioner och idéer men dessa realiseras inte riktigt.
HHHHHHH
Föregående recensioner:
Children of Doom - Doom, Be Doomed Ör...
Shy - s/t
Absurdity - D:/Evolution
Föregående artiklar:
Majesty
Steve Hackett
Evergaze Eternity