Recension Children of Doom - Doom, Be Doomed Ör Fuck Off 2011

Franska fördömelsebarn släpper sin debut, eller rättare sagt släppte sin debut under sommaren som gick. Ett band du ej bör förväxla med Children of Bodom med tanke på att du får inte direkt samma sak om du skulle jämföra dessa med snarlika namn, även om en viss attityd påminner om varandra banden emellan men likheterna upphör där. De har ett vitt humoristiskt illustrerat omslag på sitt debutalbum och de pekar finger åt den som väljer att titta åt deras album, en kaxig och också kanske lite märklig gest måste jag säga. Att omslaget är vitt känns ju inte sådär våldsamt skrämmande och metalliskt heller men de sägs vara doom metal när jag letar information om bandet och det rimmar ju väldigt väl med det vita skivomslaget. Dessutom har de ingen aning om hur man stavar till or (engelska för eller) det finns inga två prickar över någon bokstav i det ordet.

Precis som utsagan säger handlar det om doom metal, ibland mer energiskt men ändå med den ljudbilden om än med en billigare känsla än många av dessa band brukar kunna ha. Sångaren låter ganska typiskt för doom genren, fördömt och lätt pompös kan man väl beskriva honom som. Ljudbilen låter som ”made in Taiwan” och överlag får skivan ett litet lågbudgetintryck men det är ett sådant som ger mig ett intryck av att det skulle vara medvetet gjort på det sättet, att bandet inte sökt ett bättre och renare ljud än de fått till för detta album. De känns lite grann som de pekar finger åt dagens moderna polerade musikproduktion, och det är kanske vad framsidan syftar till. Jag skulle också vilja säga att de sex spåren bjuder på en ganska varierad ljudbild, spåren är kanske inte direkt varierade var för sig men helheten ger ändå ett varierat intryck då spåren känns väldigt olika, utan att för den skulle bli spretiga. För dig som spelar detta album kommer du inse att det tar ungefär 41 minuter att spela de sex spåren med det avslutande spåret som det längsta med sina 12 minuter.

Vad tycker jag om dessa franska komikers debutalbum då? Nja, som ni alla vet är jag inte någon större fanatiker av billiga produktioner, inte heller tillhör jag de större fansen av genren så baserat på beskrivningen jag just avgivit borde jag inte direkt uppskatta detta album. Första gångerna jag hörde albumet kan jag väl också säga att det var slutsatsen jag var redo att dra men efter hand har jag kommit in mer i låtarna som är väldigt bra och bandet skapar en skön stämning i sin musik så jag blev tvungen att revidera mitt första intryck till att konstatera att detta album med en titel för jobbig att skriva ut får ett starkt godkänt av mig. Låtarna är bra, Mr Nasty som inleder allt har ett bra driv som skön energi som kanaliseras genom sångarens pampigt fördömande röst. Annars måste jag framhålla det snygga avslutande tolvminuterseposet ...Mia’s Desert… som albumets stora höjdpunkt för här spelar bandet ut sitt register och här får vi se deras musik dragen till sin spets.

Annars är produktionen lite av en svaghet men inte så mycket som jag inledningsvis tyckte och jag får känslan av att de vill ha detta lite smutsiga ljud för att skapa den atmosfär de förmedlar som arbetarklassens doom metal. Sedan kan några av spåren kännas lite väl långa då de saknas riktig variation i låtarna som ibland tuggar på i samma sömniga tempo utan att verkligen lyfta, spår två och tre är tydliga exempel på detta men i det stora hela en lyckad albumdebut får jag ändå säga.

HHHHHHH

Children of Doom Doom, Be Doomed Ör Fuck Off

Children of Doom
Doom, Be Doomed Ör Fuck Off