Band:
Brain - Peter Tägtgren
Right arm - David Wallin
Left leg - Michael Bohlin
Balls - Johan Husgafvel
Discography:
Cynic Paradise (2008)
Psalms Of Extinction (2007)
Live Is Overrated (2006)
Dancing With The Dead (2005)
Nothing Remains The Same (2002)
Rebirth (2000)
Pain (1997)
Guests:
Info
Released 2011-06-03
Reviewed 2011-05-30
Smärtas musik kan beskrivas som mångfacetterad i den bemärkelse att den innefattar många element och många lager. Det är också en väldigt stor variation stilmässigt på spåren på skivan, de hålls dock samman i en enhet av den övergripande ljudbild som finns. Vill ni ha en tydligare förklaring om hur det låter rent generellt, titta på skivomslaget. 40 minuter, nio spår är vad den som köper skivan får, det finns dock ett limiterat kit med två skivor för den som inte tycker att det räcker. Jag personligen tycker att 40 minuter är en excellent tid för en skiva att pågå, så det finns inga anmärkningar att ta upp där. Produktionen är pampig och skivan har ett mäktigt, filmiskt ljud, dock är inte filmen jag kommer att tänka på James Bondfilmen med samma namn. Snarare är det westernfilmer komponerade av Ennio Morricone och speciellt The Good, The Bad and The Ugly som kommer i åtanke då främst på grund av titelspåret men också på grund av något jag inte riktigt kan sätta fingret på men känslan är hela tiden att Clint Eastwood i hatt med revolvrar i högsta hugg ska komma inklivande i rummet genom de lustiga svängdörrarna som brukar finnas på salooner i westernfilmer. Nåväl, det var kanske ett sidospår lite grann men så är det i alla fall inte Bond, utan snarare Leones namnlösa kopojke även om omslaget kanske vittnar om lite Tim Burton och det är inte helt fel det heller faktiskt, men att beskriva exakt vad jag kommer att tänka på och hur det låter är lika enkelt som att första dynamiken i en myrkoloni.
Som jag nämnde i tidigare stycke är det väldigt varierat sammanhållet av ett filmiskt soundtracknågonting i bakgrunden, det rör sig från Rhapsodyepos till AC/CD-rock för att sedan ta en tvärvänding i riktning mot Hypocrisy och kanske till och med mot dansgolven på diskoteken, det är en väldigt spridning. På något sätt lyckas dock Pain med bedriften att få alla dessa riktningar att sammanfogas till en, det är nästan som att de vore en kompass på nordpolen, det är väl den enda plats där alla väderstreck faktiskt kan samsas på en plats (och den andra polen förstås). Den här spridningen och samtidiga harmonin gör förstås att denna skiva inte så lätt tjatas ut och blir tråkig, dessutom känns den som lite av ett äventyr i bästa Tim Burtonanda, jag tänker inte ge någon liknelse här eftersom den jag nyss suddade var så värdelös att den fick Jens Lapidus att framstå som hyfsad på att skriva (vilket han definitivt inte är).
Jag måste säga att spår tre The Great Pretender är helt fantastiskt, lite diskokänsla men i heavy metalkostym, lätt skrynklad av ett riktigt grymt tempo och flöde i låten. Den är helt klart en låt att spela om och om igen. Titelspåret tar mig med till den vilda västern och jag får känslan av att den gode Peter lyssnat på The Ecstasy of Gold från The Good, the Bad and the Ugly någon gång och tagit inspiration därifrån, hur det än är så är det ett fantastiskt spår det också och väldigt episkt i bästa italienarstil. AC/DC-osande Dirty Woman kanske inte gör så mycket för mig, men den har en del snygga tongångar som jag uppskattar även om det spåret kanske är längst ifrån min favorit på detta album. Avslutande Season Of the Reaper är också ett riktigt skönt spår som rundar av denna skiva på absolut bästa sätt. Sedan borde jag nämna alla de andra spåren också men det skulle innebära att jag tog lite väl mycket ur ordförrådet till detta stycke och kanske får slut till senare stycken. Men spåren är överlag riktigt bra så jag kan bara lyfta på hatten för denna mycket kompetenta release som definitivt hamnar topp tre över året så här långt.
Ni som förväntar er James Bond kommer inte få ert lystmäte med detta album kan jag garantera, ni andra kommer att få det. En hattlyftarskiva utan tvekan.
HHHHHHH
