Recension Pain - Cynic Paradise 2008

Smärta (på engelska pain) är ett tillstånd som kan vara tillfälligt eller kroniskt. Den tillfälliga smärtan kan vara långvarig och kortvarig, vilket beror på orsaken till smärtan, men den går alltid över förr eller senare. Den kroniska smärtan går dock inte över, den kan mildras men försvinner aldrig helt. Smärta kan också vara fysisk och psykisk. Ibland kan smärtan vara en kombination mellan fysisk och psykisk smärta, men vanligtvis är det… vad fan snackar jag om egentligen?

Med ’Cynic Paradice’ ville Peter fly undan alla komplicerade krimskrams melodier och överproducerade låtar. Resultatet blev att han till stor del också sänkte tempot en aning och gjorde en platta som är en aning bredare än de senaste. Monkey Business är en snabbare låt i stil med de senaste singlarna medan låtar som I’m Going in och Reach Out (and regret) är exempel på långsammare, nästan sega, låtar som vi inte hört från Tägtgren på ett tag nu.

Till mig sade han att han ville vara mera AC/DC och Pantera och att förra skivan nästan blev som ett valium med dess oändliga timtal av hårda producerande. Visst kan jag hålla med honom om det, men samtidigt hade den en par riktiga rökare som vilken dag som helst står sig starkt mot även den här skivans bästa spår.

Den här skivans sämsta spår är dock mer än kvalificerade nog att jämställas med valium också, för till och från tycker jag inte bara att det blir riktigt segt utan rent utsagt tråkigt. Visst, det är som Tägtgren säger – Pain är mer mainstream än det mesta andra han pysslat med, men jag tror inte det är där det klickar för jag har inget emot mainstream. Ibland tycker jag snarare att det är precis tvärtom och att det är just det som är fel, att det blir för lite mainstream och rakt in i det okända landet av märkliga influenser. Ta Have a Drink on Me som exempel, visst är det vågat av Peter att dra till med country western toner och hämta gitarrspelet nästan direkt från låten These Boots were made for Walking, men det är inte riktigt min femma och det låter uppriktigt sagt så långt ifrån Pain som möjligt också… Det passar inte in i ljudbilden i övrigt och skär sig fullständigt mot Peters tunga röst. Jag blir så glad när den snabba Don’t Care avlöser det spåret för Don’t Care är en av skivans absolut bästa låtar och lyriken i den tycks handla om alla dessa Paris Hilton typ-tjejer som bara går runt med ett vackert ansikte och i fullständig brist på allting annat. Det är dags att någon sätter ned foten där, så där får du en guldstjärna av mig, Peter.

De två spår som Nightwish nya flicka satt sina spår i påminner ganska mycket om varandra, även om de är fullständigt olika varandra. Follow Me, som också är Pains nya hit-singel, är en snabb och catchig låt som går in, stannar ett tag och sedan går ut lika fort som alla andra singlar i världen. Denna växer dock med tiden och är kanske inte en lika omedelbar hit som exempelvis Zombie Slam från förra skivan. Feed Us går i lite lägre tempo och sätter sig inte lika lätt eftersom den inte är lika catchig, men den är väldigt bra och stannar nog kvar lite längre efteråt istället.

Överlag vill jag nog säga att detta varken är bättre eller sämre än något annat som kommit från Pain, men det skiljer sig lite från de senaste två plattorna och är betydligt fräschare. Det som finns kvar från tidigare är elektrohårdrocken, de många synthmelodierna och den industriaktiga ljudbilden. Peter sjunger i röstförvrängare mer eller mindre skivan igenom och det tycker jag faktiskt är otroligt störande. Framförallt blir det bara mer och mer irriterande hela ju längre det får pågå. Där får jag nog rycka bort guldstjärnan jag gav tidigare…

Där ’Cynic Paradice’ vinner mest poäng är i Tägtgrens väldiga känsla för melodier och att det, självklart, är extremt bra producerat. Det ska bli väldigt intressant att se hur dessa låtar gör sig live på Pains stora turné som börjar nästa år.

HHHHHHH

Skriven 2008-11-13