Band:
Alex Sweet Savage: Vocals, Rythm Guitars, Synth Programming
Faster Percy: Lead Guitars
Franko SteelBlade: Bass Guitar
Wild Stuart: Drums
Discography:
Burn Me in Silence (2004)
Chronicles Of Lost Purity (2006)
Guests:
Il Conte (Wine Spirit): Vocals on Don't Wanna Be Like Johnny
Mauro Gelsomini (ex Kingcrow): Vocals on Doctor Doctor and The Male Supremacy or How to Subjugate a Woman in 10 Easy Steps
Val Monteleone (Dying Diva, Brendon Boys): Volcals on Pocket Doll
Federico Ferranti (Blind Horizon): Bass Guitar in all songs
Info
Released 2011
Reviewed 2011-05-26
Det är en EP om 23 minuter vi har att göra med här, fem spår är vad som finns, ett av dessa är en UFO-cover vid namn Doctor Doctor. Det är en väldig spridning stilmässigt när det gäller materialet, det börjar med keyboardinfluerad extremmetall med mestadels vrålsång, sedan lite mer traditionellt, nästa spår är lite mer aggressivt och inte lika melodiöst som det andra. Spår fyra är Doctor Doctor och om ni hört originalet kan vi väl säga att denna inte direkt tillför så mycket även om den är lite upphottad här. Sedan är det en avslutning som känns som en logisk sammanfogning av alla stilar som förekommer på denna EP. Jag har aldrig riktigt gillat EPs, de brukar alltid vara något endast för de närmast sörjande och de som gillar att få lite kuriosaspår med covers och gamla B-sidor och allt vad det nu kan tänkas vara. EPs känns för mig lite onödiga om jag ska vara ärlig, men denna EP föregår en kommande release för bandet så att den har väl viss bärighet ändå kanske.
Första spåret startar väldigt intressant med massa udda keyboards och talade partier och så vidare, jag kom att tänka en aning på Pain men egentligen är det väl inte direkt lika med tanke på att sången är brutalare än Pains och stilen skiljer också en aning men det är ändå en viss dragning i den riktningen. Jag föredrar början i detta spår, det känns lite alldagligt när det sedan kommer igång, synd på en så spännande start. Don’t Wanna be Like Johnny är spår två och det är min favorit på skivan, skön melodi, bra refräng och mycket energi och en bit ifrån extremköret som finns på hela skivan, dock en aning mindre här. Spår tre ger jag inte mycket för, Pocket Doll som det heter är ett ganska alldagligt och rätt trist spår faktiskt. Jag gillar Doctor Doctor, det är en bra låt i original och känslan finns kvar även om jag kan ifrågasätta vrålandet som förekommer på vissa platser i låten lite grann. Avslutande spåret har en lång titel och känns som en ganska alldaglig avslutning, ett spår som inte direkt ger mig någonting.
När allt summeras är det ändå ett bra album, det finns bra musik och en del att ta till sig. Allt är dock inte lika bra, det finns ett par spår som känns rätt alldagliga och soundet som för det mesta är bra fungerar inte till exempel i spår tre. De två alldagliga spåren är dock inte det största problemet för denna EP, inte heller produktionen eller det långa namnet, nej det största problemet med denna EP är att den inte känns enhetlig och det är svårt att koppla att den faktiskt är gjord av samma bad rakt igenom. Visst, att de använder gästsångare bidrar en aning till denna känsla men den kommer sig ändå främst av att spåren är så olika stilmässigt.
Jag kan säga att denna manual för disorders är helt okej, den är bra till och med. Det saknas dock riktning och känslan som kvartstår är att det är en spretig EP som inte riktigt vill någonstans. Jag kan dock säga att det album som så småningom skall anlända skulle kunna vara riktigt bra av denna EP att döma men då måste allt fogas samman på ett mycket bättre sätt. Jag säger hyfsat men ingenting att lägga allt för stor vikt på om denna EP och avvaktar sedan albumet.
HHHHHHH
