Band:
David Draiman – lead vocals
Dan Donegan – guitar, electronics
John Moyer – bass guitar, backing vocals
Mike Wengren – drums, percussions
Steve Kmak – bass guitar (tracks 2, 9, 13)
Discography:
The Sickness (2000)
Believe (2002)
Ten Thousand Fists (2005)
Indestructible (2008)
Asylum (2010)
Guests:
Info
Tracks 1–3, 5, 8–10, and 13 produced by Johnny K and Disturbed
Tracks 4, 6, 7, 11, 12, and 14–16 produced by Dan Donegan, and co-produced by David Draiman and Mike Wengren
Tracks 1, 3, 5, 8, 10, and 13 mixed by Ben Grosse
Tracks 2, 4, 6, 7, 9, 11, 12, 14, and 15 mixed by Neal Avron
Track 16 mixed by Johnny K
Mastered by Ted Jensen
Photography – Travis Shinn
Illustration – Raymond Swanland
Design – Denny Phillips
Creative direction – Frank Maddocks and Norman Wonderly
Released 2011-11-08
Reviewed 2011-11-16
Links:
disturbed1.com
myspace
youtube
last-fm
reprise records
Nu när jag hört ett helt album tycker jag att det påminner en del om Korn faktiskt, ganska tuggande riffande och egentligen på många sätt ganska typisk heavy metal som den låter från band med en gitarrist. Sångaren är väl det som inte är så typiskt heavy metal, han lite grann kväker fram det han sjunger ungefär som en groda skulle sjunga om den kunde tala engelska. Som jag tidigare nämnt är det en samling låtar från hela karriären, det som gör den lite annorlunda från de flesta samlingar band brukar släppa är att det inte är deras stora hits utan en samling bortvalda låtar, så kallade B-sidor. Två av de sexton spåren är covers, Faith No More och Judas Priest har de valt att imitera, de sexton spåren tar sedan ungefär en timme att spela sig igenom.
Min första, och sedan andra känsla är att det är en ointressant samling låtar, hyfsat som tystnadsdämpare men det passar nog bara i en hiss eller i en butik som säljer skor. De har inte den minsta tillstymmelse till variation utan låtarna tuggar på i samma anda och stil, vilket gör den där timmen till en väldigt lång och seg sådan. Det enda som egentligen bryter av lite är coverlåtarna men de känns mer som en imitation än en egen tolkning av låten så de är trots att de bryter av det hela är det inte mycket att hänga i granen. Onekligen ingenting att lägga under granen inslaget nu när julen närmar sig kan jag upplysa er om att det finns mycket bättre musik att välja till den saken.
Egentligen vet jag inte vad mer det finns att säga om detta album, bäst är inledande Hell, Dehumanized och Judas Priest covern Living After Midnight men egentligen är det ganska hugget som stucket eftersom låtarna är mer eller mindre lika bra eller tråkiga kanske jag ska säga. Onekligen är detta ett tydligt exempel på att jag har helt rätt om Disturbed, det är ett ointressant, segt och meningslöst, Lost Children är dessutom ett helt onödigt album av ett onödigt band.
Mitt råd till dig som funderar på detta album är köp det inte!
HHHHHHH
Föregående recensioner:
D-A-D - Dic.nii.lan.daft.erd.ark
Mecca - Undeniable
Mystic Prophecy - Ravenlord
Föregående artiklar:
Majesty
Steve Hackett
Evergaze Eternity