Band:
Jaime St. James: Vocals
Shawn Sonnenschein: Guitars
Jeff "Woop" Warner: Guitars, keyboards
Patrick Young: Bass
Pete Holmes: Drums
Discography:
Black 'n Blue (1984)
Without Love (1985)
Nasty Nasty (1986)
In Heat (1988)
Guests:
Info
Produced by Jef “Woop” Warner
Released 2011-05-13
Reviewed 2011-05-11
Links:
warrantrocks.com
myspace
frontiers
Musikaliskt är det traditionell, glam/hårdrock, egentligen inga konstigheter, melodiöst och starka refränger är vad låtarna på denna skiva är uppbyggda kring. Det finns fjorton av dessa låtar, en del är lite mer inriktade på humor än att vara roliga och andra är traditionella arenarockers, sångaren har en röst som är rätt typiskt på genren, lite halvgnällig och högtonad. Detta album har fjorton spår och klockar in på nästan 48 minuter så den är inte sådär överdrivet tilltagen trots all tid som passerat och allt vatten som runnit under broarna sedan de släppte sin senaste skiva.
Skivans inledande spår heter Apa om man översätter den till svenska, om den hetat samma om man översatt den till Malay skulle det vara en ganska märklig titel. Spår ett heter alltså Monkey och är en hyfsad röjare med bra energi och en bra öppning skulle jag vilja säga, jag tycker faktiskt att det spåret är rätt bra. Det visar vad genren handlar om på ett bra sätt. Target heter nästa spår och jag måste ställa mig frågan Target? detta eftersom jag inte kan minnas hur den låtar trots att jag hörde den för 43 minuter sedan nu när skivan startar om. Tredje spåret Hail Hail tycker jag är rätt skönt faktiskt, någon recensent sågade det men han verkade ärligt talat helt bakom flötet så det finns inte mycket att kommentera kring den saken, det är ett sådär lagom tillbakalutat spår med god känsla. Fools Bleed är lite av en rockballad som fungerar sådär faktiskt, jag tycker inte riktigt att sången bär upp låten som den borde göra och därför tappar den lite av sin appeal. Överlag tycker jag nog den beskrivning av dessa fyra som jag tar upp här lite indikerar känslan av denna skiva, den känns ojämn och osammanhängande, lite som en samling av material som inte publicerats eller en best of, något i den stilen, det känns inte sådär enhetligt som ett album bör göra i mitt tycka.
Jag får lite grann känslan av att Black ‘N Blue försöker återuppliva vad de hade förr och samlar ihop material som kunde kommit från den tiden lite grann utan plan och så vidare. Den här vågrörelsen som skivan hela tiden går igenom när den spelas passar inte alls mig, skivan får liv, sedan dör den och detta scenario återupprepas skivan igenom, lite grann som en sinuskurva men utan symmetrin.
Spår sju Angry Drunk Son of a Bitch är vad som känns som en klassisk glamrockdänga som fungerar riktigt bra för detta band, även det näst sista spåret gillar jag hyfsat mycket och det avslutande Hawkingspåret är lite roligt så det kan jag inte heller klaga på, men allt som jag inte räknar upp känns både märkligt, ofärdigt, dåligt och tråkigt, allt på samma gång nästan. Av den anledning blir det svårt att få ett riktigt grepp av bandet på denna skiva Hell Yeah! är en helvetes märklig blandning av bra och dåligt på ett sätt som inte riktigt passar bra på en skiva.
Det jävligt tråkiga med denna skiva är att bandet visar upp att där finns någonting riktigt bra men de har ett sjuhelvetes problem att få ut det på skiva, så jag tror att som fan blir man kanske besviken på detta, men jag vet inte deras andra skivor kanske också var en helvetes blandning som inte riktigt föll på plats, jag har ingen aning eftersom jag var mest insnöad på band som Styx när de gjorde musik förr.
Det hade varit jävligt kul att kunna säga Black ‘N Blue: Hell Yeah! men för den här skivan är det bara titeln och inte kan jag säga Hell No! heller vilket gjorde hela den här jävla recensionen till ett dilemma men den är hyfsad med viss dragning mot det sämre.
HHHHHHH
