Recension Elvenking - Red Silent Tides 2010

Älvekungarna är tillbaka och spottar i tysthet röda tidvågor på oss för att vi ska vakna upp ur våra vintervakor. Det sjätte albumet från Italiens kanske bästa symfonimetalband.

Elvenking kommer alltid med en speciell klang i mina öron. Det är ett av fem band jag följt sedan demodagar och som jag alltid kommer att låna lite extra uppmärksamhet när ett nytt album kommer. Inte för att de skulle vara ett favoritband, men jag blir lite extra intresserad när jag ser italienarnas logotyp pryda ett omslag - kanske just för att jag sett dem växa fram under de elva år som passerat sedan vårt första möte. 'Red Silent Tides' är som jag sa i inledningen det sjätte albumet från bandet och även om den förra, akustiska plattan var ett stort steg framåt efter några år av, i alla fall enligt mig, tveksamma skivor hade jag förvånansvärt låga förväntningar/förhoppningar på denna. Jag hade faktiskt helt missat att skivan över huvud taget skulle släppas tills den plötsligt var där och skulle recenseras så att de skulle göra mig besviken kändes som en långsökt tanke. Men...

Av någon anledning känner jag mig ändå besviken över 'Red Silent Tides'. Inte för att skivan låter annorlunda mot vad jag ville eller hoppades på - för jag har inga sådana tankar om band längre. Nej, jag känner mig besviken för att det känns alldeles för simpelt för att vara Elvenking. Det är nästan uteslutet vanlig heavy metal utan finess och idéer som radikalt skiljer sig från precis allt annat inom metalgenren. Visst har de inslag av folkmusik nu också, de kryddar på med instrument som normalt sett väldigt sällan används av metalband och det finns en svag doft av gruppsång runt lägerelden. Men det är inte vad jag menar med att det låter simpelt. Det jag menar är att låtarna är uppbyggda som vanliga... låtar. Musiken låter som... ja... musik. Och det låter egentligen som vilket band som helst. Även under de skivor som jag hade lite svårare med mellan debuten och förra så hade de fortfarande sina udda, Elvenkingunika idéer som gjorde dem egna. Det var främmande instrument som fioler, flöjtar och annat stohej men också variationer i rytm och melodiflödet. Det var absolut inga popmelodier där du kan höra två toner och därefter nynna hela låten utifrån dem för här svängde det mer än S-kurvorna på Suzukabanan. Nu? Ja, här och var kan man ana det, men större delen av skivan är en pil som pekar rakt fram och det spelar som ingen roll att de har lite folktoner och fioler för en ulv i fårakläder är fortfarande en jävla varg - det blir inte ett får bara för den sover på en fäll.

Och där har vi Elvenkings bekymmer. De är en varg så varför försöker de göra fårmusik? En varg är ungefär lika bra på att vara får som en fårskalle är bra på solokonserter med Brahms. Jag fattar Elvenkings idé, dem vill bredda sin publik och inte bara locka vargmän med fiolfetischer, men istället för bra musik med en tydlig identitet har de nu gjort en halvdann skiva helt utan identitet. Det mest intressanta är utan tvekan skivomslaget och måste jag välja en låt är det den inledande dängan Dawnmelting men helst vill jag låta bli att välja. Det som tuggummi, som ett glas vatten eller en container med lutfisk. Det smakar inget och även om det kanske inte är dåligt så är det löjligt ointressant. Vill Elvenking vara ett helt vanligt hårdrocksband kan jag gratulera dem för då har de lyckats, men eftersom de allra flesta (vanliga) hårdrocksbanden är totalt ointressanta tycker åtminstone jag det är ett dåligt mål att sträva efter.

'Red Silent Tides' låter som Nordman kombinerat med Hammerfall - lite fioler, lite power metal och kastratsång och inte allt för högt tempo större delen av tiden, även om det ju är power metal och därmed självklart inte långsamt. Det negativa med det är förutsägbara melodier, tråkig låtstruktur och allmänt fantasilöst. Jag säger åter igen detta: Det är inte dåligt, det är inte som att man plågar sig genom skivan. Men det är inte intressant. Det är bara en okej metalskiva och inget mer än så. Vilket band som helst hade kunnat göra den, det blir inte unikt bara för man har lite folkmusikinstrument.

Så vill du ha vanlig hårdrock med lite folkliga influenser utan att kräva något unikt och odödligt så har du en bra metalskiva här. För att nå upp på de högre betygen krävs dock lite mer kreativitet. Jag personligen gillar Elvenking bäst när de spelar den typen av musik som kommer naturligt för dem och helt ärligt känns inte detta naturligt. Det känns som något de vill göra, men det låter forcerat och som de kastar bort sin talang på att göra medioker musik. Betyget stannar på grönt, men det är nog bara en tidsfråga tills det är röda vågor som drar över bandet om de fortsätter i den här riktningen.

HHHHHHH

Elvenking Red Silent Tides

Elvenking
Red Silent Tides