Band:
Damna (V)
Aydan (G)
Gorlan (B)
Elyghen (Kb & Violin)
Zender (D)
Diskografi:
Heathenreel (01)
Wyrd (04)
The Winter Wake (06)
The Scythe (07)
Info
Martin Buchwalter (mix)
Nino Laurenne (mix)
Achim Köhler (master)
Länkar:
elvenking.net
myspace
afm records
Elvenking är ett band jag följt ända sedan demodagar och jag har sett bandens upp- och nedgångar, följt dem genom gott och ont, intervjuat bandet två gånger och recenserat samtliga skivor före denna. Och så här är det sett från mina ögon – jag har inte blivit så här glad över ett Elvenkingalbum sedan debutskivan kom och triumferade den finfina demoskivan mångdubbelt. Detta är Elvenking så som jag förälskade mig i dem en gång – med spelglädje, kreativitet, humor, italiensk brytning och folkmusikinstrument. Helt rätt helt enkelt!
Kleid försvann, Jarpen försvann men Elvenking bestod och efter två halvdana skivor sedan skilsmässan släpper de nu den där underbara skivan vi längtat efter ända sedan 2001 och som de inte varit i närheten av efter att den fina ’Heathenreel’ med alla konstigheter som följde i spåret av medlemsbyten och långa avbrott i väntan på nya skivor.
Det som gör ’Two Tragedy Poets…’ så mycket bättre än ’The Scythe’ och övriga skivor som kom mellan denna och ’Heathenreel’ är nog det faktum att skivan är akustisk (med trummor också, förstås) blandat med den sprudlande glädje som hörs i varje låt på skivan. De starka refrängerna med multipla stämsånger och rikt användande av de klassiska folkinstrumenten, såsom flöjtar, fioler och allt det nu är. De komplicerade verserna varvas med, bokstavligt talat, poplåtuppbyggnad och betydligt enklare hymner och akustiska rocklåtar. En låt som direkt fastnar på minnet är den gamla popdängan från 80-talet, Heaven is a Place On Earth, som var en stor hit på sin tid och absolut gör sig fin efter en Elvenkingialisering. Inte den bästa låten på skivan dock, faktiskt långt ifrån. Här finns gott om finfina låtar typ en akustisk The Winter Wake (f.ö. titelspåret på bandets tredje skiva), Ask a Silly Question, Miss Conception och förstås de två första riktiga låtarna – Another Awful Hobs Tale och From Blod to Stone. Det är faktiskt ingen överdrift att säga att godbitarna avlöser varandra. Det är en eller två låtar jag inte har så mycket till övers för, men skivan är 43 minuter och består av 12 spår. Det är ganska lätt uträknat att dem inte är särskilt långa och säkerligen tilltalar dem någon, även om inte jag blir så imponerad, så jag hävdar inte att de skulle vara utfyllnad – de är bara inte i min smak. Det är också dessa som drar ned betyget en aning, den andra aningen dras ned p.g.a. den tillfälligt allt för bristfälliga sången. Produktion, mixning, instrumentalitering, känsla, låtskrivande och förpackning i övrigt är mycket, mycket bra.
Nej, när jag hör ’ Two Tragedy Poets (…and a caravan of wierd figures)’ saknar jag faktiskt inte Jarpen. Damnagoras gör sig okej tillbaka på sången, han tillför åtminstone väldigt mycket känsla även om han inte har riktigt samma register som Kleid eller lika bra engelskt uttal. Sett på helheten bedömer jag den här skivan som mycket bra och värd att kollas upp! Om inte annat så för att äga åtminstone en akustisk skiva bland högen av hårdrock.
HHHHHHH
Skriven 2008-11-26