Dirge
Wings of Lead Over Dormant Seas

Franska Dirge är enligt skivbolaget Equilibre Records mästare på att måla upp musikaliska landskap bestående av monotona ljud och liknande upphetsande ting. Det skulle kanske enligt någon (ganska många insnöade) vara ett mästerverk i atmosfärisk musik, det är mestadels monotont. Nu har jag dock inte hört det så kallade mästerverket som består av en hel skiva, titelspåret som inte ingick på denna promo som bara bestod av albumets första av två CD-skivor men av det jag hört kan jag nog gissa på att den inte tillför mycket i fråga om vare sig intresse eller meodi.

Dirge målar sina musikaliska landskap av långa penseldrag bestående av sega gitarrmelodier och samplingar blandat på en palett av sand. I deras uppmålade musikaliska ökensand finns små oaser av släpande raspig sång. Det känns mycket som ett ökenlandskap utan egentligt hopp där den yrande sanden kryper in överallt, under kläderna, in i skorna och skapar en allmänt otrevlig nästan stickande känsla. Det är inte heller en positiv sådan känsla vilket gör att Dirge inte imponerar med detta som ett musikaliskt konstverk men det fungerar faktiskt väldigt bra som bakgrund när man inte aktivt engagerar sig i det.

Jag kan inte på något sätt se storheten i Dirge och deras monotona ljudbild eller det musikaliska landskap de skapar, jag kan inte bli engagerad hur mycket jag än skulle önska. Vid aktivt lyssnande känns detta landskap tungt att kämpa sig igenom, lite som att vandra genom ett väldigt varmt ökenlandskap helt utan vatten. Inte bara det att det är torrt, svettigt och jobbigt att ta sig genom det kommer hela tiden störande ljudstötar uppifrån i form av grymtande gitarrer och märkliga brölande läten, och när du väl når din efterlängtade oas är vattnet förgiftat men du dricker det i alla fall eftersom du är så törstig. Sakta bryts du sedan sönder inifrån utav giftet du nyss drack och eftersom du inte fick tag på motgiftet dör du en plågsam död halvt nedsjunken i en kokhet sanddyn, lite så känns Dirge vid aktivt och uppmärksamt lyssnande. I mer passiv form fungerar det alldeles utmärkt då en timme passerar ganska snabbt när tomrummet fylls av Dirges ljud samtidigt som du till exempel målar ett ökenlandskap. Det är mycket bra som arbetsljud där ingen uppmärksamhet behöver betalas, då går det. Jag skulle dock aldrig vilja se dem live eftersom den musiken vid hög volym skulle vara förödande för både trumhinnor och välmåga.

I bästa omdöme skulle Dirge kunna kallas monotona men min beskrivning skulle snarare vara att Dirge är tråkiga, dödligt tråkiga faktiskt.

HHHHHHH