Band:
Patryk Zwolinski - Vocals
Mateusz Smierzchalski - Guitar + Bass ("II", "IV")
Marek Zielinski - Guitar + Soundscapes ("I", "III")
Piotr Kawalerowski - Bass
Konrad Ciesielski - Drums
Bartosz Hervy - Keys, Electronics
Discography:
Devouring Weakness (2006)
Autoscopia/Murder in Phazes (2008)
Impulse (EP 2009)
Info:
Recorded in August 2010 by Kuba Mankowski and Jan Galbas at Sound Great
Promotion studio.
Electronics recorded at Room XII studio.
Mixed and produced in September 2010 by Kuba Mankowski, Mateusz Smierzchalski
and Bartosz Hervy at Sound Great Promotion studio.
Mastered by Kuba Mankowski.
Music by Blindead.
Story concept and lyrics by Patryk Zwolinski except "V" lyrics by Jakub
Demianczuk.
"IV" contains fragment of "The Road" book by Cormack McCarthy.
Art concept and artwork by Katarzyna Sójka.
Layout by Katarzyna Sójka and Bartosz Hervy.
Cover art was inspired by an anatomical foetus drawing created by Leonardo Da
Vinci.
Blindead uses samples from freesound.org made by :
"I" + "VII" - robinhood76, "II" - digifishmusic, "IV" - noisecollector, shades,
rfhache, morgantij, miastodzwiekow, gynation, tomlija.
Guests:
Contrabass in "I" by Bartek Reszetar.
Trumpet in "II" by Maciek Lubieniecki.
Additional vocals in "III" by Jan Galbas (Broken Betty).
Piano and additional keys in "IV" by Pawel Smakulski.
Released: 2011
Reviewed: 2011-04-05
Links:
blindead.net
myspace
mystic production
Blindead är för övrigt påfunnet av gitarristen Mateusz Smierzchalski tidigare känd för sin roll I Behemot, en roll han inte längre innehar. Och det startades 1999 med målsättning att ha roligt, men det känns som från det har mycket vatten runnit under broarna och om Blindead fortfarande tycker att det är roligt har jag ingen aning men en sak vet jag och det är att i slutändan överlever de mest välanpassade. Bandet känns mer på allvar än för att vara skoj så med andra ord, lite grann som många som arbetar trots att arbete aldrig kan tas på riktigt allvar om du nu inte är egenföretagare eller arbetar med en viktig samhällsservice.
Mitt bestående intryck efter ett antal genomlyssningar är att det är väldigt tungrott och för mig är det dessutom sövande med denna musik som alltsom oftast irrar bort sig i någon form av mental, suggestiv vals mellan himlakroppar. Det är ofta väl producerat och soundet är bra men när det gäller låtarna är dessa väldigt tunga och känns nog trots allt ganska överproducerade vilket gör dem till långa melodiösa, tuggande och upprepande musiker. Ärligt talat så gillar jag musik som detta men det är något som gör det väldigt jobbigt att lyssna på det, jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men jag tror den generella bristen på tempo och den konstant tungsinta stämning bandet målar upp gör det väldigt svårt att ta till sig musiken på riktigt.
Mest av allt tycker jag att jag blir trött av att lyssna till Blindead, som att musiken är baserad på den där speldosan som söver vakterna i Super Mario 3 eller åtminstone något instrument med liknande egenskaper, kanske den där sitaren i en Musse Pigg serie i en av mina Kalle Ankas pocket. Ärligt talat känns det nästan så nu när jag i princip tvingas kämpa för att hålla mig vaken medan jag skriver ned recensionstexten för detta album.
Blindead gör vad det gör hyfsat bra ändå tycker jag även om jag efterlyser betydligt mer energi och framförallt lite mindre av de här långa och riktigt sega partierna som jag inte alls finner underhållande. Men för er som gillar Opeth på massor av morfin kanske det kan vara något, jag finner dock att bandets ljudbild blir märkligt massiv och tenderar till att smälta samman alltmer ju längre jag lyssnar och normalt sett med band som jag gillar som spelar sådan musik utkristalliserar sig musiken allteftersom men när det gäller Blindead känns det som att känslan förblivit densamma. Jag gillar normalt musik som denna, band som till exempel australiska Alchemist eller amerikanska Cynic är utmärkta exempel på band i genren som kan skapa intressant musik i denna genre, Blindeads musik är på väg did men den har en lång väg kvar att vandra innan den är där och i ärlighetens namn är Affliction faktiskt mer jobbig än rolig att lyssna på.
Det är inte så att jag direkt ogillar Affliction men den känns för massiv, för monoton, för tungrodd och mestadels jobbig att ta sig igenom. Det lustiga är dock att med små förändringar skulle detta kunna vara riktigt, riktigt bra men gränsen mellan genialitet och mediokritet kan ibland vara riktigt hårfin och detsamma gäller mellan en skiva med grönt och med rött citat. Blindeads Affliction är bara nära, men samtidigt är de långt ifrån. Jag ska dock inte avfärda det helt eftersom jag tror att det säkert finns en del som verkligen gillar den här typen av progressiv musik, för mig krävs det dock lite mer energi och lite mer vilja att sträva framåt, Blindead står mest och stampar vilket det kändes som att jag gjorde i slutet på denna recension också så där fick ni en illustration av hur det kan kännas att lyssna på dem.
Affliction XXIX II MXMVI - Nästan.
HHHHHHH
